Texten: Efesierbrevet 3
Därför böjer jag, Paulus, Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar — ni har ju hört om det uppdrag att förvalta Guds nåd som gavs mig för er räkning, hur denna hemlighet blev känd för mig genom uppenbarelse, så som jag redan kort har skrivit. När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet, som inte i tidigare släktled avslöjades för människors barn på det sätt som den nu genom Anden har uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter: att hedningarna genom evangelium har blivit medarvingar, lemmar i en och samma kropp och delaktiga av löftet i Kristus Jesus.
Detta evangelium blev jag satt att tjäna genom den Guds nåd som gavs mig genom hans mäktiga kraft. Jag, den allra minste av alla de heliga, har fått nåden att förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga rikedom för hedningarna, och att lägga i dagen för alla vad det är för ett förvaltarskap av den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings skapare, för att Guds mångfaldiga vishet nu, genom församlingen, skulle bli känd för furstarna och makterna i den himmelska världen.
Därför ber jag er att inte tappa modet för mina lidanden för er skull, som är en ära för er. Därför böjer jag mina knän för Fadern, från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn, och jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft åt er inre människa och stärka er genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan, och att ni, rotade och grundade i kärleken, skall kunna fatta, tillsammans med alla de heliga, vad bredd och längd och höjd och djup är, och lära känna Kristi kärlek som övergår all kunskap, för att ni skall bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.
Men han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker oss, genom den kraft som verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheters evighet. Amen.
Inledning: Den mest osannolika personen
När Gud gör något nytt väljer han ofta den mest osannolika personen att göra det. På 1700-talet, när Gud ville nå smugglarna i Cornwall och de hårdlevande gruvarbetarna i Bristol, gick han till Oxford och tog tag i en lärd från ett av college och sände honom ner — John Wesley. Gud har länge sänt vita missionärer till svarta människor; dagen kommer då han sänder svarta missionärer till England för att vinna vita människor för Kristus.
Och när Gud ville föra in hedningarna — de som stod utanför för judarnas del — gick han efter den mest fanatiska jude han kunde få tag på: Saul från Tarsus, en farisé av fariseer, en man som inte ville sitta vid samma bord som en hedning. Gud grep honom på vägen till att gripa kristna. Och han förblev sedan i förvar för alltid — en Herren Jesu Kristi fånge. Du kan höra kedjorna skramla när han skriver detta brev.
Och här är den mest judiske juden av alla, som säger: till mig anförtrodde Gud sin stora hemlighet. Han har en enorm känsla av att vilja dela den. Till och med hans namn är intressant — hans föräldrar kallade honom Saul, efter Israels förste kung, från samma stam, Benjamins. Men på grekiska blir Saul till Paulus. Här är en man beredd att gå från en judisk identitet till en hednisk — en förbluffande förändring i sig.
En fånge och en förvaltare
Paulus beskriver sig själv som en fånge för hedningarnas skull och en förvaltare av Guds nåd. En förvaltare är någon som sköter en annans egendom — inte ägaren, utan den som anförtrotts att förvalta den väl. Paulus säger: jag är en förvaltare av Guds nåd. Jag förvaltar hans generositet. Han har satt mig att fördela hans rikedom.
Om någon gav dig en check på en miljon pund och sade, gå och ge bort det till dem som behöver det, skulle du inte bli hänförd? Det är det privilegium Paulus beskriver — och det är ett privilegium du kan utöva var du än befinner dig, även i kedjor, även i en fängelsecell. Paulus bad på knä, kedjad vid en romersk soldat som inte hade något val än att stå där genom alltihop. Det är därför Paulus kunde skriva: de som tillhör kejsarens hus hälsar er. Du kan vara en förvaltare av Guds nåd i vilka omständigheter som helst.
Hemligheten
Paulus kallar det en hemlighet — och ordet är bäst översatt just så: Guds hemlighet, som nu kan berättas. Liksom den brittiska Official Secrets Act höll vissa saker hemliga i tjugofem år innan de kunde delas, höll Gud sin hemlighet i generationer, dold genom hela judarnas historia. Han uppenbarade den sedan för Nya testamentets apostlar och profeter — först för Petrus, sedan för Paulus, sedan för de övriga.
Vad är hemligheten? Att hedningar nu kan komma till Gud utan att gå via judarna — direkt, inte genom Israel. I Gamla testamentet skildras alltid folken som kommande till Jerusalem för att finna Gud genom judarna. Men nu uppenbarar Paulus: den som söker Gud behöver inte ansluta sig till Israel, behöver inte omskäras, behöver inte hålla den ceremoniella lagen. De kan komma direkt till Gud genom Jesus, som själv är Abrahams säd — och det är all koppling till Abraham en hedning nu behöver.
Paulus använder tre ord för att beskriva den nya jämlikheten: hedningarna är medarvingar, lemmar i samma kropp och delaktiga av samma löfte. Det sista ordet — delaktiga — betyder bokstavligen att äta tillsammans. Pawson illustrerar skillnaden mellan vänskap och gemenskap: vänskap är att äta olika smörgåsar i varandras sällskap; gemenskap är att dela samma bröd. Judar skulle inte ens dela en bägare med samariter — vilket kvinnan vid brunnen upptäckte när Jesus bad henne om en klunk vatten. Nu delar judar och hedningar samma löfte, samma bröd, samma bord.
Paulus fick kämpa för denna princip hela sitt liv. Varhelst han predikade följde judekristna efter och krävde att hednakristna skulle omskäras. Han kallade dem hundar och skrev hela Galaterbrevet för att försvara just denna sanning. Det var just denna hemlighet — att hedningar kunde komma till Gud utan att bli judar — som förde Paulus i fängelse. Han satt i kedjor för att han anklagades för att föra hedningar till Gud.
Att dela hemligheten
En hemlighet värd att bevara är en hemlighet värd att dela — det ligger i goda nyheters natur. Pawson illustrerar detta med glädjen i att dela goda nyheter med en sörjande mor, och med barn som brister av att dela hemligheten att en berömd gäst skulle komma på te. När du verkligen har goda nyheter kan du inte tiga med dem.
Om Paulus hade gått till hedningarna som en jude som gjorde dem en tjänst, hade han gått i en beskyddande anda. I stället säger han: jag är en gäldenär. Jag är skyldig dem att berätta det. Det är evangelisationens sanna anda — inte en känsla av att göra andra en tjänst, utan en känsla av att vara skyldig dem nyheten, och att räkna det som det största privilegiet att få dela den.
Satt att vara tjänare
Paulus säger att han sattes att vara tjänare — och det finns ett yrke du inte helt enkelt kan välja åt dig själv. Du kan välja att bli slaktare, bagare, arkitekt. Du kan inte välja att bli en Guds nåds tjänare; bara Gud kan göra dig till det. Det kräver två saker: en gåva av Guds nåd och en verkan av Guds kraft — för du har varken gåvorna eller kraften att tjäna av egen förmåga.
Vad sattes Paulus att predika? Kristi outrannsakliga rikedom — den outtömliga rikedomen. Pawson minns hur han inför en prövningskommitté för blivande pastorer tillfrågades om han trodde han skulle klara av att förbereda två predikningar i veckan under åratal framöver. Men Kristi rikedomar är verkligen outtömliga: du skulle kunna predika i sjuttio år och ändå ha material kvar, fortfarande ha problemet att veta vad man ska utelämna snarare än vad man ska lägga till.
Syftet: Att få alla att se
Varför all denna predikan? För att få alla människor att se den plan Gud har. Bokstavligen säger Paulus: att tända ljuset så att människor kan se. Predikan är att tända lampor. Och vad är planen de skall se? Att Gud förenar alla människor i Kristus — hedningar, judar, svarta, vita, rika, fattiga, öst, väst. Och hur visas denna plan för världen? Genom församlingen.
De som talar om att vara kristna utan församlingen pratar i nattmössan — församlingen är Guds åskådningsmaterial, platsen där människor ser hans plan fullbordad. Människor som normalt aldrig skulle umgås blir ett i Kristus: medarvingar, delaktiga av samma bröd, lemmar i samma kropp. Det är där Guds mångfaldiga — bokstavligen brokiga — vishet visas upp.
Tre sätt hemligheten uppenbaras
1. Dold i Skaparen
Vissa föreslår att Gud bara vände sig till hedningarna som en eftertanke, efter att judarna hade förkastat Kristus. Men Efesierbrevet 3 gör klart att detta alltid var hans plan — dold i Gud före världens grund. Han gick till judarna först, sedan till hedningarna, och — som Paulus uttrycker det i Romarbrevet med trädgårdsspråk — Israel har nu klippts av från sin egen rot, och hedningarna har inympats för att dela samma rot. En dag skall Israel ympas in igen, och alla skall bli ett i Kristus. Gud har inte ändrat sig; han visste det hela tiden.
2. Uppenbarad genom församlingen
Församlingen är platsen där planen blir synlig — inte ett tillval till kristendomen, utan dess synliga demonstration. Det är där judar och hedningar, och människor av varje klass, kultur och färg, ses komma samman i Kristus.
3. Iakttagen av änglarna
Pawson fäster uppmärksamheten på en slående detalj: änglarna ser på. Gud gör känd sin vishet, genom församlingen, för furstarna och makterna i den himmelska världen. Det är därför vi i tillbedjan förenar oss ”med änglar och ärkeänglar och hela den himmelska härskaran”. Det är därför Paulus brydde sig om hur människor klädde sig i kyrkan — på grund av änglarna. När änglarna ser jude och hedning, varje klass och kultur, komma samman i Kristus, förstår de för första gången Guds plan. Vi är vittnen inte bara inför jorden, utan inför himlen — och det bör skapa hos oss en djup ansvarskänsla.
Predikan och bön
Allt detta ger stor tillförsikt. Guds plan, formad i evigheten, har förverkligats i tiden genom Jesus Kristus. Man kan hindra en man från att predika, men man kan inte hindra honom från att be — man kan stänga hans mun inför människor, men inte inför Gud. De två stora medel Gud använder för att fullborda sina syften är predikan och bön: den ena förkunnar planen, den andra frigör kraften att fullborda den. Där dessa två är starka i en församling kommer den församlingen att vara stark.
Paulus, nu oförmögen att resa och predika brett, vänder sig till bönen: jag böjer mina knän av denna anledning. Detta är den enkla, multiplicerande evangelisationsplanen — en person berättar för en annan, och ber sedan att den andra skall berätta för någon annan. Om varje person förde bara en annan person till Kristus varje år, och de två gjorde samma sak följande år, skulle inom fem år ingen ofrälst person finnas kvar i staden. Det är en enkel metod: predika, och be att de som hör skall föra det vidare.
Att be till Fadern
Paulus ber knäböjande — en fysisk attityd som hjälper en mental. Och han ber till Fadern, inte bara till en transcendent, oändlig gudom fylld av teologiska adjektiv, utan till Fader — som ett barn kommer till en förälder. Vissa kallar detta antropomorfism — att tänka om Gud i mänskliga termer — men Pawson vänder på tanken: människan är skapad till Guds avbild, så när vi är som mest mänskliga är vi som mest lika Gud. Varje familj på jorden, med en far, en mor och barn som älskar varandra, är en liten spegling av vad Guds plan för tidsåldrarna alltid varit.
Fem saker Paulus ber om
Man lär sig mer om en person genom hans böner än genom hans predikningar. Paulus ber om fem specifika saker för efesierna — väl värda att begrunda när vi ber för andra.
1. Styrka i den inre människan
Vi ber ofta för människors yttre behov — hälsa, mat, husrum — och försummar den inre människan: ett starkt samvete, en stark vilja, ett övertygat sinne, ett kärleksfullt hjärta. Den yttre människan skall en dag förgås; den inre människan består. Även yttre svaghet kan bäras om den inre människan är stark.
2. Att Kristus må vara hemma i era hjärtan
Inte bara att Kristus bor i dig, utan att han må känna sig hemma där — bekväm, välkommen. Det kräver verklig självprövning: är ditt hjärta det slags hem han kan känna sig hemma i?
3. Rotade och grundade
Liksom en trädgårdsmästare noggrant sprider ut rötterna på ett rosträd och trampar jorden fast innan skönheten kommer senare, ber Paulus om en etablerad, varaktig tro — inte en entusiasmens explosion följd av kronisk tröghet, utan ett liv som fortfarande vittnar efter fyrtio år.
4. Utvidgade
En av kristenlivets faror är att bli en liten, trångsynt person — många gamla intressen måste släppas, och nya måste växa fram i deras ställe, annars krymper livet. Paulus ber att de skall utforska bredden, längden, höjden och djupet av Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ett litet sinne lär sig allt det vill veta det första året och slutar sedan växa; en stor själ säger: jag plaskar bara i strandkanten av ett mäktigt hav.
5. Uppfyllda av all Guds fullhet
Pawson minns ett besök på en utställning om atomenergi och lärdomen att även den minsta atom i sig är ett slags universum. På samma sätt kan Gud ta ett litet människoliv och packa in i det hela sin fullhet. Men för att bli uppfyllda av hela hans fullhet måste du först tömmas på allt annat.
Överflödande mer än vi kan be om (verserna 20–21)
Paulus använder nästan alla Nya testamentets ord för kraft i detta korta brev — utom ett: våld. Varje annan form av kraft finns med, men aldrig den. Men honom som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker oss, genom den kraft som verkar i oss.
Varför ser vi inte mer av denna kraft i verket? Två enkla skäl: vi ber inte, och vi tänker inte — vi kan inte föreställa oss att det händer. Pawson råder: be aldrig utanför din tro. Be om det du verkligen kan föreställa dig att Gud gör, och låt honom sedan sträcka den tron ännu längre varje gång. Han berättar om en stagnerad församling som specifikt bad om en 10-procentig medlemsökning under ett år — och fick exakt det. Deras reaktion efteråt: varför bad vi inte om 20 procent?
Gud förmår göra långt mer, men han har valt att verka genom vårt bedjande och vårt tänkande. Många av våra böner förblir obesvarade helt enkelt för att vi, även när vi bad, inte riktigt trodde att det skulle ske.
Äran tillhör honom
När Gud svarar måste äran gå till honom allena — inte till pastorer, ledare eller medlemmar. Det är hans verk, hur underbart det än ter sig i våra ögon. Liksom Kristus gav Fadern all ära för allt han åstadkom, så måste församlingen göra.
Avslutande bön
Fader, vi har bett dig om saker på denna plats och du gjorde dem. Vår fantasi är så begränsad — vi inser hur nära tron är kopplad till föreställningsförmågan. Herre, när vi går vidare, hjälp oss att be långt mer än vi hittills bett, och tänka långt mer än vi hittills tänkt, så att du må kunna göra långt mer. Och dig skall vi ge all ära och pris. Fader, tack för att du delat din hemlighet med oss, och för glädjen att få föra goda nyheter till andra som skall glädja deras hjärtan. Hjälp oss att gå ut och vinna andra, inte för att vi måste, utan för att vi inte kan låta bli — för att vi känner oss vara gäldenärer till dem som ännu inte vet att du älskar dem. Dig tillhör äran i Kristus Jesus, och i församlingen, i evigheters evighet. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu