Texten: Efesierbrevet 4:1–16
Jag, fången i Herren, uppmanar er därför att leva värdigt den kallelse ni har fått, med all ödmjukhet och mildhet, med tålamod, så att ni bär över med varandra i kärlek och lägger vinn om att bevara Andens enhet genom fridens band. Det finns en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett hopp genom er kallelse. En Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, över alla och genom alla och i alla.
Men åt var och en av oss gavs nåden efter det mått som Kristi gåva tilldelar. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar till fånga, han gav människorna gåvor. Vad betyder det att han steg upp, om inte att han också hade stigit ner till jordens lägre delar? Han som steg ner är densamme som steg upp över alla himlar, för att uppfylla allt.
Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister, andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att utföra sin tjänst, till att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, blir en fullvuxen människa och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Då är vi inte längre barn, som kastas hit och dit och dras med i varje vindkast av lära, när människorna bedriver sitt bedrägeri och i sin list förleder till villfarelse.
Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Genom honom fogas hela kroppen samman och hålls ihop av alla de stödjande leder som finns, med den kraft som är fördelad åt varje enskild del, och så förverkligar kroppen sin tillväxt och bygger upp sig själv i kärlek.
Inledning: Vad slags kyrka?
Pawson öppnar med den omedelbara anledningen till predikan: församlingen har äntligen flyttat in i en vacker ny byggnad, fullsatt i varje rum, unga och gamla tillsammans. Men den stora frågan, säger han, är inte vilken byggnad vi byggt, utan vilken kyrka vi ska sätta in i den. Vi har inte byggt en kyrka — vi har byggt ett hus för kyrkan. Vad som nu betyder något är vad som sker innanför dessa väggar.
Paulus, som skriver som fånge för de församlingar han byggt, talar med en auktoritet vunnen genom lidande. Varje man som sitter i fängelse för att ha byggt församlingar är en man vi måste lyssna på. Och han skisserar två egenskaper han längtar efter att se i en kyrka: enhet med mångfald, och mognad med kärlek.
Innan han går vidare till dessa, noterar Pawson betydelsen av ordet vandra, som Paulus använder om det kristna livet: att gå i rätt riktning, ett steg i taget. Inget kan vara enklare. Och kallelse, säger han, handlar inte om karriär utan om karaktär — oavsett ditt yrke är din sanna kallelse att vara en god och gudfruktig människa.
Den första egenskapen: Enhet
Dessa verser har blivit laddade i vår tids ekumeniska debatter. Ett läger hävdar att Kristi enhet har gått förlorad och splittrats och måste mödosamt återuppbyggas, som Humpty Dumpty. Det andra hävdar — med Keswick-konferensens motto ”vi är alla ett i Kristus Jesus” — att enheten aldrig gick förlorad alls. Pawsons svar: båda har rätt. Utövandet av enhet kan gå förlorat. Principen om enhet kan inte gå förlorad.
Han illustrerar detta med en lapp han fick strax före gudstjänsten av församlingens präst, som tillhör en helt annan tradition: hälsningar och välsignelse sända i Kristus. Utövandet skiljer sig, men den underliggande enheten består.
Enhetens utövande: Fyra beståndsdelar
Paulus är i första hand upptagen av enhet inom en lokal gemenskap — det är där kärlek och enhet måste börja. Fyra beståndsdelar upprätthåller den, och förlorar man en enda spricker den.
1. Ödmjukhet
Inte Uriah Heep som vrider sina händer och mumlar ”så ödmjuk, så ödmjuk.” Sann ödmjukhet är att se sig själv som Gud ser en. Ser du dig själv bara som andra ser dig, eller ännu värre, bara som du ser dig själv, utvecklar du aldrig ödmjukhet. Stolta människor bryter enhet; ödmjuka människor bygger den.
2. Mildhet
Inte svaghet eller mjäkighet, utan en frihet från oro för sitt eget rykte, sina rättigheter eller sin hämnd — en person du nästan kan göra vad som helst med och de förblir orörda, oförnärmade. Gemenskapen splittras så lätt när människor tar illa upp av att bli förbisedda eller tilltalade ovarsamt. En verkligt mild person kan inte bli förnärmad.
3. Tålamod
Det grekiska ordet betyder bokstavligen ”långsint” — motsatsen till kortsint. Vi behöver vara långsinta om vi ska bevara Andens enhet.
4. Överseende
Kenneth Taylor uttrycker det bäst i sin översättning: att bära över med varandras brister. Tillsammans skapar dessa fyra beståndsdelar fridens band — det cement som håller en blandad och mångfaldig församling samman. Förlora en enda, och sprickor uppstår.
Enhetens grund: Treenigheten
Under utövandet ligger en grund som aldrig kan gå förlorad. Vår enhet är rotad i den enhet Gud själv har inom sig — tre personer i fullkomlig harmoni. Man hör aldrig talas om att Fadern och Sonen är oense, eller att Sonen och Anden bryter med varandra. Jesus bad: ”att de må vara ett, liksom vi är ett.” All kristen enhet springer ur Treenighetens enhet.
Paulus går igenom Gudomens personer i tur och ordning. En Ande — samma andedräkt som rör sig genom varje hjärta i byggnaden, samma Ande som rör dig. Eftersom det finns en Ande finns det en kropp: man kan inte ha en andedräkt och fler än en kropp. Och ett hopp: vi ska alla leva tillsammans i himlen, så låt oss leva tillsammans på jorden nu, eftersom vi delar en framtid i Faderns hus.
En Herre — vem du än var och var du än befann dig när du kom till Kristus, kom du till samma person som Pawson själv mötte 1947. Det skapar en tro och ett dop: eftersom det bara finns en person att tro på, kan det bara finnas en tro, ett dop in i honom.
En Gud och allas Fader — och om det bara finns en Fader, finns det bara en familj. Varje kristen du möter är din bror eller syster. Pawson illustrerar detta med sina egna tre barn: de kan förlora fridens praktik sinsemellan, gräla och bråka, men de kan inte ändra det faktum att de delar en far och måste bo i ett hus. Det är Skriftens balans — en Ande, en Herre, en Fader är den enhet du inte kan förlora; fridens band är den enhet du måste öva upp, genom ödmjukhet, mildhet, tålamod och överseende.
Paulus, som beskriver denna ende Gud som är ”över alla och genom alla och i alla,” tycks nästan sakna ord nog att sträcka ut beskrivningen tillräckligt långt — han griper efter Guds allmakt, allvetande och allestädesnärvaro. Pawson minns hur han blickade upp mot höjden på den nya byggnadens fönster och tänkte helt enkelt: vilken stor Gud du är.
Mångfald inom enhet
Guds enhet är inte enformighet. Se på ett träd: det är en enhet, men inga två löv är lika; samma sav flödar genom hela trädet, och ändå frambringar det en oändlig variation. Inga två träd är lika, inga två människor är lika. Gud är den ende som fullkomligt kan förena enhet och mångfald, och kyrkan är tänkt att avspegla en genuin mångfald av gåvor, inte en enda mall.
Två slutsatser följer. För det första finns det ingen uppdelning i Nya testamentet mellan präster och lekmän — bara tjänst och en mångfald av gåvor. Pawson insisterar på att det inte heller bör finnas någon sådan uppdelning i hans egen församling. För det andra bör ingen pastor betrakta sig som församlingens minister; han föredrar ordet herde, eftersom varje medlem delar i tjänsten. Var och en har fått en gåva som placerar dem i en särskild roll.
Varför denna mångfald av gåvor? Därför att när Kristus återvände till himlen utgöt han gåvor över sitt folk som det enda sättet att fortsätta sitt verk på jorden. Alla gåvorna fanns ursprungligen i honom — ”i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen” — men i stället för att behålla dem, eller ge dem alla till en enda person att fortsätta hans verk ensam, fördelade han dem så att hans kropp tillsammans kunde föra verket vidare.
Pawson målar upp bilden som fanns i Paulus sinne: det romerska triumftåget, där en segrande general vid hemkomsten från kriget delade ut bytet och gav gåvor till sitt folk. Det är exakt vad Kristus gjorde, efter att ha stigit upp i höjden och fört fångenskapen till fånga: han tog bytet och utgöt det — apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare — en rik mångfald, var och en behövd, var och en sällsynt i olika mått vid olika tider.
Utrustning, tjänst, byggande — omdefinierat
Paulus använder tre ord som lätt missförstås idag: utrustning, tjänst, byggande. Utrustning av de heliga betyder inte stolar, bord eller projektorer — det betyder de personliga resurser varje troende behöver för att tjäna andra i Kristi namn. Tjänst betyder inte en söndagsgudstjänst — det betyder vad du gör för andra människor under veckan. Byggande betyder inte betong och tegel — det betyder människor.
Pawson berättar historien om Charles Haddon Spurgeon och en man som bad om ett jobb att göra för kyrkan. Spurgeon frågade vad hans dagliga arbete var — lokförare. Är din eldare kristen? Nej. Gå då och vinn honom för Kristus — det är ditt jobb för kyrkan. Vi kommer till kyrkan för att utrustas till att gå ut och bygga upp Kristi kyrka i världen, både i kvantitet och kvalitet.
Varför ger Gud herdar och lärare? För att stödja församlingen — inte tvärtom. Pawson citerar en kvinna som berättade att hon kom till kyrkan för att få sina batterier laddade inför veckan som väntade. Det, säger han, är exakt syftet med herdegåvan: att utrusta människor att gå ut och tjäna, så att församlingen växer, större och bättre, både i kvantitet och kvalitet.
Den andra egenskapen: Mognad med kärlek
Gud vill inte ha en familj av spädbarn. Spädbarn är underbara, och vissa föräldrar skulle gärna behålla dem i den storleken för evigt om de kunde. Men ingen förälder vill verkligen ha ett barn som aldrig växer upp. Den största tillfredsställelsen en förälder kan känna är att se ett barn mogna till en ansvarsfull vuxen, som fattar sina egna goda beslut. Och Gud säger detsamma om sin församling: väx upp. Jag vill ha en mogen församling, inte barnsliga kristna.
Hur vet man när man har vuxit upp? Pawson minns längdmåttet på insidan av ett skåp hemma, som markerade barnens tillväxt år för år — tills de växte ur det. Det andliga måttet är också exakt: du har vuxit upp när du har nått Kristi mått — inte fysiskt, utan andligt. Det kan kännas omöjligt. Men Gud påbörjar inte ett verk för att lämna det halvfärdigt; han som har börjat ett gott verk i er skall också fullborda det.
Någon har uttryckt Kristi syfte med att komma till jorden på ett ovanligt sätt: att frambringa en ras av Kristusar — att mångfaldiga sig själv, gång på gång, tills församlingen är fylld av människor som liknar honom. Det låter nästan vanvördigt, men det är exakt vad Paulus beskriver: att växa upp tills vi alla når fram till Kristi fullhets mått och mognad.
Barnslighetens kännetecken
Hur märker man att någon fortfarande är andligt barnslig? De byter ständigt vad de tror på. En ny bok, en ny talare, och hela deras hållning skiftar igen — omöjliga att fästa, alltid jagande efter den senaste modetrenden i idéer. Paulus varnar för att vara barn som kastas hit och dit av varje vindkast av lära, av listen hos dem som manipulerar Skriften — ett ord som ursprungligen användes om dem som manipulerade tärningar, vad vi skulle kalla fingerfärdighet med en kortlek.
En mogen kristen kan inte luras på det sättet. De vet vad de tror — evangeliet som en gång för alla överlämnades åt de heliga — och låter sig inte flyttas omkring. Mognad växer ur sanning: mognadens mål är Kristus, men mognadens grund är sanningen om Kristus.
Pawson får ofta frågan vad han tycker om den ekumeniska rörelsen och konfessionell splittring. Han skulle gärna skrota varje etikett om han kunde. Men den verkliga skandalen i dagens kyrka, hävdar han, är inte att vi har olika namn — anglikan, metodist, baptist — utan att vi inte längre tror samma sak. Man kan flytta från en kyrka till en annan och höra en helt annan version av kristendomen, osäker till och med på om Kristi gudom, eller existensen av en levande Gud, bekräftas. Den skandalen försvinner först när kyrkan växer upp till trons enhet, inte längre kastad hit och dit av de senaste teologiska modeflugorna, tills man — Gud give — skulle kunna gå in i vilken kyrka som helst och höra samma sanning om Jesus.
Att hålla fast vid sanningen i kärlek
Men trons enhet är inte hela bilden. Pawson minns en liten flickas bön: Herre, gör alla trevliga människor goda, och alla goda människor trevliga. Uttryckt i teologiska termer: Herre, gör alla sanningsenliga människor kärleksfulla, och alla kärleksfulla människor sanningsenliga. Det är fullt möjligt att ha en sådan iver för sanningen att kärleken till människor går förlorad. Det är lika möjligt att vara snäll och kärleksfull utan att någonsin ha gripit sanningen. Verklig mognad håller ihop sanning och kärlek.
Sanning utan kärlek blir för hård. Kärlek utan sanning blir för mjuk. Sätt ihop dem och du får exakt det man ser i Kristus — en man som alltid talade sanning, även när det gjorde ont, om Gud, om människor, om framtiden, men alltid talade den i kärlek. Även när han tog en piska för att rensa templet var det en kärlekshandling för dem som bönehuset var avsett att tjäna.
En kropp, ett huvud
Paulus vänder sig nu till en biologisk bild — en kropp med leder, senor och organ, som verkar i kärlek. Lederna betyder enormt mycket (som var och en med reumatism vet); separata kroppsdelar är föga användbara om de inte är väl fogade samman och fungerar samordnat. Gåvor utan kärlek lämnar leden saknad. Precis som leder senare i livet förlorar vätskan som smörjer dem, är den vätska som smörjer församlingens medlemmar kärlek.
En kropp behöver mer än leder — den behöver en hjärna som styr den. Varje del måste vara sammanfogad inte bara med varandra utan med huvudet, så att Kristus kan leda hela kroppen. Det, säger Pawson, är den församling han längtar efter att hjälpa bygga i denna nya byggnad: en kropp av medlemmar sammanfogade, som svarar fullkomligt mot huvudet.
Varför kärlek mellan kristna betyder mest
Barnpsykologer har observerat att det i en familj betyder mer att far och mor älskar varandra än att någon av dem bara älskar barnen. Ett barn som växer upp med att se föräldrar ständigt gräla växer upp otryggt och rädt, och den otryggheten följer dem genom hela livet.
På samma sätt, hävdar Pawson, betyder det mer för den iakttagande världen att kristna älskar varandra än att kristna älskar världen. Man kan arbeta för att vinna människor för Kristus tills man är utmattad — men om man sedan för in dem i en gemenskap där troende inte älskar varandra, blir arbetet ogjort. Men om utomstående kan säga: se hur dessa kristna älskar varandra, är man redan halvvägs till att vinna dem; man har visat dem, i sina relationer, att Gud är kärlek.
Pawson avslutar med en berättelse om en indisk kristen som talade vid Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910, och som på Indiens vägnar tackade västerländska missionssällskap för allt de gett — män, kvinnor, pengar, litteratur, sjukhus, läkare, sjuksköterskor. Men sedan bad han om en sak till: ge oss vänner. Inte beskyddare, utan människor villiga att gå vid deras sida. Det, säger Pawson, är vad det innebär för hela kroppen att bygga upp sig själv i kärlek till honom som är huvudet.
Avslutande bön
Fader, vi tackar dig för sanningen att dina ord motsvarar verkligheten, och att om vi tror dem skall vi leva i en verklig värld med verkliga relationer, för Fader, du är verklig, du är sann. Vi tackar dig också för att du är kärlek. Och vi ber att vi i vår gemenskap här, när vi växer in i denna byggnad och ut ur den och bortom den, må älska varandra och visa oss vara dina sanna lärjungars kännetecken. Vi ber detta i Jesu Kristi namn, vår Herre och Frälsare. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu