Texten: Efesierbrevet 4:17–32
Detta säger jag då och vittnar i Herren: lev inte längre som hedningarna, med sitt tomma förstånd. De är förmörkade i sitt sinne och främmande för livet i Gud på grund av den okunnighet som finns i dem genom deras hjärtans förhärdelse. Utan känsla har de överlämnat sig åt utsvävningar, så att de i girighet bedriver all slags orenhet.
Men ni har inte lärt känna Kristus på det sättet, om ni verkligen har hört om honom och blivit undervisade i honom, enligt den sanning som finns hos Jesus: att ni med tanke på ert förra liv skall lägga av den gamla människan, som fördärvas genom sina bedrägliga begär, och att ni skall förnyas i ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.
Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, eftersom vi är lemmar i varandra. Vredgas, men synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede, och ge inte djävulen något tillfälle. Den som har stulit skall sluta stjäla och i stället arbeta och göra rätt för sig med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som lider nöd.
Låt inget oturligt tal utgå ur er mun, utan endast det som är gott och till nytta, när det behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag. All bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpande skall vara långt borta från er, liksom all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
Inledning: En väg till livet och en livets väg
Pawson öppnar med en fråga värd att stanna vid: är kristendomen en livsstil, eller en väg till livet? Långt innan ordet kristendom fanns kallades tron helt enkelt Vägen — en titel Jesus gav sig själv, som blev namnet på den religion han grundade. När farisén Saul reste till Damaskus bar han fullmakt att gripa alla som tillhörde Vägen.
Pawsons svar: båda — men i en bestämd ordning. Du kommer till Kristus och finner vägen till livet; sedan lever du ut det i en livsstil. Du försöker inte leva den kristna livsstilen först i hopp om att den skall föra dig till livet. Du finner livet först, och sedan lever du det. De tre första kapitlen i Efesierbrevet handlar om kristendomen som väg till livet — inspirerande, hänförande, spännande. Den andra hälften handlar om livets väg — mindre spännande, men mycket mer undervisande, för det är här allt måste levas ut. Det tjänar inget till att ha huvudet i himlens moln om inte fötterna står på jorden.
Paulus inleder detta avsnitt med ovanligt starka ord: jag säger och vittnar — två kraftfulla juridiska ord, nästan en ed. Hans poäng är enkel och absolut: du kan inte gå två vägar samtidigt. Du kan inte spika fast korset vid ditt gamla liv; du måste spika fast ditt gamla liv vid korset. Det är antingen eller, inte både och. Många kristna misslyckas med att njuta av det nya livets fullhet just för att de fortfarande försöker gå två vägar samtidigt.
Pawson illustrerar detta med simbassängen: vissa hoppar rakt i och kommer upp flämtande, hänförda, och ropar åt andra att hoppa i. Andra kryper nedför trappstegen en tå i taget, huttrande vid vattenbrynet, olyckliga. Innan du bestämt dig för att lämna det förflutna bakom dig och dyka rakt i, kan du inte njuta av det nya livet.
Det nya livet i princip
Paulus lägger först fram principen för det nya livet, och utarbetar sedan den i praktiken från vers 25. Tre principer strukturerar den första hälften av avsnittet: tradition, transponering och förvandling.
1. Tradition — vad som måste lämnas bakom
Paulus ber sina läsare lämna bakom sig traditionen — det sätt alla andra lever på, sederna de växte upp med, den livsstil som deras grannar lever. Han beskriver dem som inte känner Kristus med två drag: ett okunnigt sinne och ett förhärdat hjärta.
Ett okunnigt sinne
Det betyder inte att en icketroende inte kan vara begåvad. Någon kan ha en rad akademiska titlar, utmärka sig lysande inom sitt område, och ändå vara fullständigt okunnig om Gud — inte ens uppnå söndagsskolans grundnivå. Paulus karakteriserar detta sinne på tre sätt.
Tomt — ett ord som betyder att gå runt i cirklar, som en karusell: du kliver på, njuter av åkturen, och kliver av precis där du klev på, utan att ha kommit någonstans. Begåvade, framgångsrika människor kan tillbringa ett helt liv med att gå runt och runt och landa vid slutet lika långt bort som vid starten.
Förmörkat — som om ögonbindeln satts på, oförmögen att se. Pawson minns en man som skämtsamt sade: ”ni får mig aldrig att se ljuset” — ett erkännande, utan att inse det, av ett sinne som vandrar i skugga.
Främmande — vilket betyder att en förbindelse som en gång funnits nu brutits. Det är en avgörande distinktion: den icketroendes sinne är inte mörkt för att det aldrig haft ljus, utan för att det en gång haft något ljus — kanske en mormors ord, en solnedgång, en psalm som strömmade ut ur en kyrkdörr — och vänt sig bort från det. Främlingskap förutsätter en tidigare förbindelse som medvetet skurits av.
Ett förhärdat hjärta
Bakom det okunniga sinnet ligger ett förhärdat hjärta. Pawson beskriver den förstenande källan i Knaresborough i Yorkshire, där mineralrikt vatten som droppar på vanliga föremål — en hatt, ett paraply, en handväska — långsamt förvandlar dem till sten. Paulus använder exakt detta ord om hedningarnas hjärta: förstenat, förkalkat — samma term som används om leder som stelnat till sten.
Ett förhärdat hjärta är ett som medvetet härdat sig — ett hjärta som en gång var mjukt, som Gud en gång kunde röra vid, men som sagt ”nej” och härdat sig mot hans kallelse. Paulus gör en anmärkningsvärd iakttagelse: ju mer en person hänger sig åt och stimulerar sina egna känslor, desto mindre känslig blir hon för andras känslor. De sinnliga blir okänsliga.
Detta är den första principen: det tidigare levernet — okunnigt sinne och hårt hjärta — måste lämnas bakom helt och hållet, aldrig besökas igen. Du kan inte njuta av det nya livet medan du fortfarande återvänder till det gamla.
2. Transponering — lyft till en högre tonart
Transponering, förklarar Pawson, är en musikterm för att byta tonart — lyfta en melodi högre eller lägre. I Kristus har hela ditt liv transponerats till en högre tonart. Du lärde dig inte av Kristus att ha ett okunnigt sinne eller ett hårt hjärta; du lärde dig motsatsen.
Detta skedde i två steg, båda nämnda i texten: ni hörde om Kristus, och ni blev undervisade i honom. Kristendomen når först en person genom örat — någon talade till dig om Jesus medan du var långt borta. Men sedan du kommit till Kristus fortsätter undervisningen; du behövde undervisning innan du fann honom, och du behöver undervisning efteråt. Allt som lärs i Kristus pekar åt samma håll: lämna det gamla livet bakom dig, ta inget av dess bagage med dig, och han skall ersätta det helt.
3. Förvandling — att byta kläder
Den tredje principen är principen om att byta kläder. En kristen är nu i en position att lägga av det gamla och ta på sig det nya — men man kan inte ta på sig rena kläder utan att först ta av de smutsiga. Pawson minns, med viss förtjusning, att han en gång såg en dam med två hattar på samtidigt, efter att ha glömt att hon redan hade en på. Man kan inte bära två uppsättningar kläder i det kristna livet.
Detta motsäger direkt det vanliga påståendet att den mänskliga naturen inte kan förändras. Du kan inte ändra din gamla natur, nej — men i Kristus kan du lägga av den, och ta på dig en helt ny. En kristen har en ny garderob.
Det nya livet i praktiken
Sedan Paulus lagt fram principen blir han specifik. Tre saker särskilt bör känneteckna den kristnes nya liv: sanningsenlighet, pålitlighet och ömhet.
Sanningsenlighet
Sanningsenlighet måste läras ut; lögnen kommer naturligt. Man behöver aldrig lära ett barn att ljuga — de lär sig det på egen hand. Det finns många sätt att vara falsk: en avsiktlig lögn är ett, men att helt enkelt undanhålla vad man verkligen tycker eller känner är ett annat — ett slags levd lögn. Ju mer sofistikerat ett samhälle blir, desto mer bär människor en artig social fasad som döljer den verkliga personen därunder. Pawson noterar att han ibland ombeds skriva ett personligt vitsord och måste erkänna ärligt: jag har bara sett denna person i kyrkan, på sitt bästa beteende — jag vet egentligen inte hur hon är en måndagsmorgon.
Den gamla naturen vill gömma sig — plantera en häck, hänga upp spetsgardiner, och bara mötas när man är redo att mötas. Paulus instruktion är den motsatta: tala sanning med din nästa, i samtal och i känsla, eftersom vi är lemmar i varandra. Om kroppens delar inte sänder varandra korrekta signaler kan kroppen inte fungera.
Detta inkluderar ärlighet i känslor — vilket leder till ett av Skriftens mest förvånande bud: ”Vredgas.” Det är omöjligt att översätta bort detta; varje bibelöversättning har fått återge det som ett bud, inte bara ett tillstånd. Poängen: undertryckt vrede försvinner inte, den ulmar, och djävulen fröjdar sig åt dem som buteljerar den i stället för att hantera den ärligt. Låt inte solen gå ner över din vrede, annars ger du djävulen ett tillfälle att arbeta under natten — till och med i din sömn.
Detta är ingen fribiljett att tappa humöret över vad som helst. Det måste vara rätt sorts vrede — den vrede Jesus visade när barn skadades, eller de fattiga utnyttjades, eller de värnlösa attackerades. Det mesta som gör oss arga är helt enkelt vår egen vilja som korsas, och den sortens vrede hör hemma inför Gud allena, att renas, inte riktas mot andra.
Pålitlighet
Pålitlighet följer nära på sanningsenlighet — att vara någon andra verkligen kan lita på, först med ägodelar och sedan med ord.
Med ägodelar: det bör vara självklart att en kristen inte stjäl. Men Paulus angivna motiv är slående — inte bara att sluta ta från andra, utan att börja ge till dem som behöver. Det gamla livet tar vad det inte har rätt till; det nya livet ger till dem som, med rätta, inte har något anspråk på dig. Det är ett mycket bättre sätt att leva.
Med ord: att vara betrodd att säga rätt sak, vid rätt tidpunkt, på rätt sätt. Pawson citerar Jakob: den som aldrig säger fel sak är en fullkomlig människa — en måttstock ingen av oss uppfyllt. Vanvördigt eller orent tal är en vana som kan återkomma även åratal efter omvändelsen, och Paulus insisterar på att den inte får släppas tillbaka in. Tre prov gäller för talet: rätt sak (bra för uppbyggelse), rätt tidpunkt (passande för tillfället), och rätt sätt (förmedlar nåd till lyssnaren) — tal, som Paulus säger på annat ställe, kryddat med salt. Pawson delar en liten familjevana: den som är på väg att säga fel sak vid fel tillfälle signaleras med bokstäverna T-A-K-T — takt — en mild privat påminnelse som håller familjen ärlig mot varandra.
Ömhet
Livets slag gör vissa människor tuffa, och andra ömma — som en seg köttbit blir mör av upprepade hammarslag. En kristen har inget lättare liv än någon annan, men är menad att bli allt ömmare, inte tuffare, allteftersom livet går. Denna ömhet löper åt två håll: mot Gud, och mot andra människor.
Ömhet mot Gud
Paulus skriver att vi kan bedröva den helige Ande — veta när vi har sårat honom, upprört honom, gjort honom ledsen. Pawson noterar att detta är ett extraordinärt påstående som inte finns i någon annan religion: att Gud har känslor. En rad i den anglikanska bönboken (Book of Common Prayer) säger att Gud är ”utan kropp, delar eller lidelser” — till två tredjedelar korrekt, säger Pawson, men inte den tredje: Gud har verkligen djupa känslor, och de kan verkligen såras.
Vi beseglades av Anden för en befrielsens dag — stämplade för en kommande dag av fullständig frihet från allt fel i oss. Varje gång vi faller tillbaka känner Anden, som investerat sig själv i att leda oss mot den dagen, något liknande besvikelsen hos en lärare som ser en lovande elev snubbla. Ömhet innebär att vara känslig nog att märka när vi orsakat den sorgen.
Ömhet mot varandra
Ingen bör ansluta sig till en församling i förväntan att aldrig bli sårad där — för medlemmarna är inte fullkomliga, och ju närmare människor kommer varandra, desto mer troligt är det att de sårar varandra. Paulus namnger det som orsakar den skadan: bitterhet, vrede, häftighet, skrikande, förolämpningar och ondska. Mot detta kallas de kristna att vara godhjärtade och förlåtande.
Du kommer inte att tillhöra en församling länge innan du har något att förlåta, och innan någon har något att förlåta dig. Om förlåtelse inte kan finnas bland dem som tillhör Kristus, var kan den då någonsin börja? Anledningen till att vi förlåter är enkel: Gud accepterade oss precis som vi var. Han sade inte, ordna upp dig själv först och sedan förlåter jag dig — han tog emot oss som vi var, och förlät oss för Kristi skull. Om han kan acceptera oss som vi är, kan vi acceptera varandra på samma sätt.
Avslutning: Du behöver aldrig göra detta ensam
Pawson avslutar med en avgörande försäkran: du kommer aldrig behöva leva det gudfruktiga livet utan Guds hjälp. Gud sitter inte i himlen och säger åt oss att klättra en stege upp mot honom med egen kraft. I stället har han redan skapat i oss en ny natur, fullkomligt gjord i rättfärdighet och helighet — och vi inbjuds helt enkelt att ta av de gamla kläderna och ta på de nya.
Han hämtar bilden från dopet — efter att ha tvättats ren tar en person traditionellt på sig nya kläder, en vacker bild av precis vad Kristus erbjuder. Det är som om han räcker fram en ny natur från sin egen garderob och säger: ta av de gamla, smutsiga kläderna. Ta av all din tuffhet, och ta på dig denna ömhet. Ta av din falskhet och din sociala fasad, och ta på dig denna sanningsenlighet. Ta av din gamla opålitlighet, och ta på dig denna tillit. Bär mig, och ta på dig mig.
Avslutande bön
Fader, ibland när ditt ord är som mest vardagligt och nyktert, tycks det skära ännu djupare. Herre, vi inser att var och en av oss här behöver ta på oss mer av vår nya natur och lägga av mer av den gamla. Vi ber att du skall hjälpa oss att göra detta, så att vi må vara äkta och lyhörda i våra relationer — till dig själv, och till varandra som lemmar i samma kropp. Lär oss vad det innebär att leva det nya livet. Må vägen till livet bli livets väg. Må vi arbeta tillsammans för att utverka vår frälsning, eftersom du har verkat den i oss. Detta ber vi i Jesu namn. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu