Texten: Efesierbrevet 5:1-20
Bli därför Guds efterföljare, ni älskade barn, och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utgivit sig själv för oss, till en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och all slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er — det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt väsen och dumt prat eller grovt skämt, sådant som inte är passande, utan tacksägelse i stället.
Ty det skall ni veta, att ingen otuktsman eller oren människa eller girig — som ju är en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomma ord. Sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra.
Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Ljusets frukt består ju i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. Pröva vad som är Herren kärt, och ha ingen gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar, utan avslöja dem i stället. Ty vad sådana som de gör i hemlighet är skamligt även att tala om. Men allt som avslöjas kommer i ljuset, och det som kommer i dagen är ljus. Därför heter det: ”Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig.”
Se därför noga till hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa, och ta väl vara på varje tillfälle, ty tiden är ond. Var inte oförståndiga utan förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, det leder till urspårning, utan låt er uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Tacka alltid Gud Fadern för allt, i vår Herre Jesu Kristi namn.
Inledning: Sitta, vandra, stå
Pawson börjar med de stora milstolparna i ett barns utveckling: födelsen, sedan de första orden, och sedan — kanske mest hänförande av allt — de första vacklande stegen när barnet börjar gå, föräldern som håller tillbaka trots längtan att hålla barnet stadigt. Detsamma gäller andligt. Det är hänförande när en själ blir född på nytt; det är ännu mer hänförande när den nya troende börjar vandra. Att vandra betyder helt enkelt att ta ett steg efter ett annat i rätt riktning. Att vandra är inte spektakulärt, men det är hälsosamt, och de flesta av oss kan vandra längre än vi kan springa.
Pawson hänvisar till Watchman Nees studie av Efesierbrevet, kallad Sitt, vandra, stå — de tre saker Paulus kallar de troende till i detta brev. I kapitel 1 har Gud låtit oss sitta med Kristus i den himmelska världen; det är där vi sitter andligt, även medan våra kroppar förblir på jorden. Senare, i kapitel 6, kallas de troende att stå i stridens dag. Men här emellan, i detta avsnitt, återkommer ordet vandra upprepade gånger — i vers 2, vandra i kärlek; i vers 8, vandra som ljusets barn; i vers 15, se noga till hur ni vandrar, inte som ovisa utan som visa.
Två frestelser hotar den kristne på detta stadium. Den första är att bara fortsätta sitta och inte komma någonvart — trygg i himlen, kanske, men utan framsteg. Den andra, särskilt bland yngre kristna, är begäret att springa innan man lärt sig vandra — att försöka något spektakulärt för Gud i stället för det stadiga, oglamorösa arbetet att vandra framåt ett steg i taget.
Tre principer styr en god kristen vandring, säger Pawson: efterföljelse, upplysning och berusning.
Första principen: Efterföljelse
Det mesta vi lär oss i livet, lär vi oss genom att efterlikna andra. Barn efterliknar sina äldre; tonåringar efterliknar sina jämnåriga; vi är alla, på ett eller annat sätt, imitatörer. Det grekiska ord Paulus använder här betyder bokstavligen efterhärma — var Guds efterhärmare. Den verkliga frågan är inte om vi kommer att efterlikna någon, utan vem. Paulus instruktion är att rikta blicken mot den högsta person vi känner, och efterlikna honom snarare än andra människor.
Faran med att efterlikna andra är att vi till slut efterliknar det Paulus kallar olydnadens barn — och förr eller senare befinner vi oss i olydnad mot Gud helt enkelt för att andra gör det. Pawson går igenom två uppsättningar av tre fula ord Paulus använder för att beskriva denna glidning.
Tre ord om självupptagenhet
Otukt, orenhet och girighet. Otukt, förklarar Pawson, betyder bokstavligen sex utanför äktenskapet — men ordets rotbetydelse är att sälja, att behandla människor som ting, som varor att köpas och säljas. Han noterar hur mycket slang för det motsatta könet fortfarande gör exakt detta — att kalla en flicka för en ”fågel” reducerar henne till en varelse snarare än en person. Orenhet behöver ingen definition: det betyder helt enkelt smuts. Girighet, som Phillips översätter som att gripa efter vad som helst man vill ha, eller kliet efter att lägga vantarna på vad som tillhör andra.
Varför binder Paulus samman dessa tre? Därför att alla tre springer ur samma rot: självupptagenhet, begäret att gripa, att få, att vara girig efter vad jag vill ha.
Tre ord om tal
Oanständigt väsen, dumt prat och grovt skämt — som Kenneth Taylor återger som smutsiga historier, fult tal och grova skämt. Paulus går vidare till denna andra lista av ett enkelt skäl: de flesta börjar inte med att göra dessa saker, utan med att tala och skämta om dem först. Långt innan ondska sker, noterar Pawson, har den vanligtvis redan repeterats i samtal och skratt — något han minns tydligt från sina egna skoldagar.
Paulus varnar för att bli lurad av kloka, övertygande argument om att dessa saker inte har någon verklig kostnad. Pawson citerar Billy Grahams iakttagelse att den nya moralen bara är den gamla omoralen utklädd. Två saker påverkas av detta levnadsmönster: vår framtid, och vår Fader. För den icketroende finns inget arv i Guds rike; för den troende finns ingen belöning. Hur som helst går något verkligt förlorat. Och det bedrövar vår Fader — det är på grund av dessa saker, säger Paulus rakt ut, som Guds vrede kommer över olydnadens barn.
Alternativet: att efterlikna Gud
Om vi i stället efterliknar Gud blir utfallet ett liv i kärlek snarare än olydnad. Precis som de tre orden om självupptagenhet delar begäret att gripa och få, vänder efterliknandet av Gud helt om på det: inte längre att ta, utan att ge; inte längre själviskhet, utan uppoffring. Gud är inte en Gud som griper — han är en Gud som ger, som inte frågar vad han kan ta utan vad han kan ge, ända till att ge sin ende Son.
Pawson fäster uppmärksamheten på frasen som älskade barn. Ju mer ett barn är älskat, desto mer kommer det barnet naturligt att efterlikna den som älskar det — en pojke som går bredvid en far han älskar kommer omedvetet att förlänga sina steg för att matcha faderns, precis som en annan pojke, som vill imponera på en äldre skara, hostar sig igenom sin första cigarett för att verka vuxen. Efterliknande flödar ur kärlek. Och Paulus lägger till en slående bild: att vandra i kärlek gör en kristen, liksom Kristus, till ett välluktande offer åt Gud — för Gud har ett luktsinne, och älskar en söt doft.
Andra principen: Upplysning
För att vandra rätt måste man vandra i ljuset. Pawson minns någon som försökte vandra i mörkret kvällen innan och gick rakt in i kyrkans framdörr och lämnade krossat glas som bevis — oskadad, men en levande påminnelse om att mörker gör vägen farlig.
De flesta av oss, som vandrar i fullständigt mörker, tenderar att gå i cirklar — ena benet är vanligtvis starkare än det andra, och utan ljus för att korrigera vår kurs går vi bara runt och runt. Pawson berättar om en präst på Shetlandsöarna som gick ut i en snöstorm decennier tidigare och vandrade i cirklar i tre timmar innan han hittades, övertygad hela tiden om att han var på väg någonstans.
Paulus drar en skarp linje mellan gott och ljus, ont och mörker — och noterar, talande nog, att de flesta synder begås på natten, eftersom de som gör ont föredrar mörkret framför ljuset. Avgörande är att Paulus inte säger att de troende en gång var i mörkret och nu är i ljuset — han säger att de var mörker, och nu är ljus. Varje människa, säger Pawson, gör antingen världen mörkare eller ljusare; det finns ingen neutral mark.
Två saker om mörkret
Mörkret är ofruktbart — det frambringar ingenting; en trädgård behöver ljus, inte mörker, för att bära frukt. Och mörkret är onämnbart — dess gärningar är sådant som är för skamligt att ens tala om, till skillnad från ljusets verk, som fritt kan diskuteras.
Att vara hemma i dagsljuset
Pawson föredrar New English Bibles återgivning: lev som människor hemma i dagsljuset. Vissa människor, bakfulla från natten innan, kan knappt möta morgonsolen och bara uthärdar dagsljustimmarna tills mörkret återvänder och de kan återuppta sitt verkliga liv. Att vara hemma i ljuset är att vara fruktbar — att frambringa det som är gott och rätt och sant, precis som en planta behöver solljus för att bära frukt.
Vad ljus gör med mörker
Eftersom ljus och mörker existerar sida vid sida i denna värld, vad är då rätt förhållande mellan dem? Paulus ger två instruktioner: en sak att inte göra, en sak att göra.
För det första: ha inte gemenskap med dem i mörkret — inte att helt sakna kontakt (ingen skulle någonsin vinnas för Kristus på det sättet), utan ingen regelbunden umgängeskrets, inget vanemässigt sällskap. Paulus ord i 1 Korinthierbrevet är raka: dåligt sällskap fördärvar goda seder. En kristen kan gå bland mörkret med de bästa avsikter — i hopp om att vinna andra, att påverka dem till det goda — men regelbundet sällskap med mörker lämnar en person exponerad för mer än hon kan bära. Kontakt, ja; sällskap, nej. Och Pawson betonar hur mycket en kristens umgänge formar om han lever i ljus eller mörker — därav den verkliga vikten av att tillbringa mycket tid bland andra troende.
För det andra — och här är Pawson noga med översättningen — i stället för att tillrättavisa eller förebrå dem (som vissa äldre översättningar återger det, vilket lett vissa kristna in i vad han anser vara en missriktad konfrontationstjänst), är ordet avslöja. Paulus kallar inte de troende att högljutt protestera mot eller predika för utomstående; han talar om ljus som når ögat, inte örat — om liv, inte läppar. Om något sker i hemlighet i mörkret behöver man bara sätta på ett ljus; inget behöver sägas. Pawson citerar ordspråket: jag hellre tänder ett ljus än förbannar mörkret.
De troende har inget eget ljus, men ljus har en säregen egenskap: allt det träffar blir självt ljus. Pawson illustrerar detta med månen — ett livlöst klot av sten och stoft utan eget ljus, ändå förmöget att lysa klart över jorden helt enkelt genom att reflektera solen. Vissa stillahavsöbor, noterar han, tillbad en gång månen snarare än solen, med resonemanget att månen dök upp precis när dess ljus behövdes om natten — utan att inse att månens ljus helt var lånat. De kristna är för solen (Kristus) exakt vad månen är för jorden: reflekterande ett ljus som inte är deras eget.
Paulus citerar vad som verkar vara en tidig kristen hymn, troligen sjungen vid dop: ”Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig.” Vakna, förbli inte en sömnig eller andligt död kristen — låt Kristi ljus lysa över dig, och det kommer att reflekteras i din omgivning och avslöja världens mörker utan att ett ord behöver sägas. Pawsons slutsats: Storbritannien behöver inte fler kristna som ropar. Det behöver fler kristna som lyser.
Tredje principen: Berusning
För att vandra rakt, säger Pawson provokativt, behöver du bli berusad — inte av alkohol, utan av Gud. Paulus instruktion är precis: berusa er inte med vin, utan låt er uppfyllas av Anden. Pawson minns en predikant vid namn Welsh som öppnade en predikan över denna text med raden: man måste fylla en människa med något.
Han illustrerar detta med en envis dopgravspump som inte ville fungera oavsett vad man försökte, tills en expert förklarade att pumpen helt enkelt var full av luft och behövde primas med vatten innan den kunde fungera ordentligt. Människor är likadana — fulla av luft, i behov av att fyllas med något verkligt innan de verkligen kan komma till liv.
Detta, föreslår Pawson, är exakt varför så många vänder sig till alkohol eller droger: de känner att de saknar resurserna för livet inom sig själva, och griper efter något yttre stimulans för att känna sig fyllda. På Paulus tid var alkohol det huvudsakliga tillgängliga medlet; i vår tid har droger sällat sig till det. Pawson minns ett nordengelskt ordspråk om att bli berusad var den snabbaste vägen ut ur en dyster industristad en lördagskväll — ett ärligt, om än missriktat, försök att fly sig själv.
Ordet är förslösande
Paulus ord för detta — ofta översatt utsvävning — ligger närmare förslösande: slöseri, att slänga bort livet vårdslöst och obetänksamt. Pawson nämner en film om alkoholism med titeln Förlorad helg — en passande titel, för det är precis vad som går förlorat: tid som aldrig kan återfås. Samma ord, noterar han, beskriver den förlorade sonens utsvävande liv i Lukas 15 (en söndagsskolpojke hörde det en gång, berömt, som ”rättfärdigt liv”) — sonen slösade bort sitt arv och, med det, månader av sitt liv han aldrig kunde återfå.
Vis, inte oförståndig
I stället för att slösa bort livet på detta sätt kallar Paulus de troende att vara visa — att inse att dagarna är onda och måste aktivt räddas för det goda, att köpa tillbaka tiden som man skulle köpa tillbaka något värdefullt innan det går förlorat. Vishet innebär också att söka Guds vilja: Gud har planerat varje liv exakt i den rätta längden för att fullfölja hans syfte med det — tillräckligt lång för att fullgöra allt som var avsett, för kort för att slösa bort någon del av det.
Uppfyllda av Anden
Pawson delar, med tydlig förtjusning, en komplimang som hans nya kyrkobyggnad fick den veckan: någon sade att atmosfären var precis som en pub — full av folk, avslappnad, glad, sjungande, i genuin gemenskap. Långt ifrån att bli förolämpad, tog Pawson det som en av de finaste sakerna som sagts om byggnaden hela veckan. Han har hört från män som föredrog puben framför kyrkan just för att kyrkan kändes kall, tyst och obekväm, alla vända framåt utan att någon talade. Han vill att kyrkan ska vara en pub i ordets sannaste bemärkelse — en plats där, uppfyllda av Anden snarare än vin, tungor löses, känslor släpps fria, och sång kommer naturligt, utan att någon förlorar kontrollen över sig själv i processen.
Han minns John Wesleys ambition: ge mig hundra män som inte fruktar något annat än synd och inte begär något annat än Gud, så ska jag sätta världen i brand — Pawson omformulerar det som en längtan efter gudsberusade män. Tragedin, föreslår han, är att många kristna aldrig verkligen varit berusade av Herren i denna mening, vilket lämnar ett kallt, torrt, glädjelöst slags kristet liv som driver människor mot puben i sökandet efter just den gemenskap som kyrkan borde erbjuda.
Tre sorters sång
Paulus nämner tre sorters sång tillgängliga för de troende: psalmer, de forntida judiska sångerna som förblir dyrbara för kristna; hymner, kristna sånger komponerade av troende genom historien; och andliga sånger — en unik kategori, inte komponerad av mänsklig hand alls, utan given direkt av Gud, ord och musik tillsammans, genom inspiration. Pawson minns att ha hört sådana sånger vid en katedralsamling föregående juli, och ser fram emot dagen då sådana spontana sånger kan sjungas i hans egen församling.
Sann kristen sång måste börja djupt inifrån — i hjärtat, inte bara munnen, halsen eller lungorna — och spela för Herren i era hjärtan, som Paulus uttrycker det. Och den har två riktningar: till Gud, men också att tala till varandra. Pawson påpekar att många välkända psalmer faktiskt inte är riktade till Gud alls, utan till medtroende — när vi sjunger ”vandra i ljuset, och du skall veta” instruerar vi inte Gud att vandra i ljuset, utan påminner personen som står bredvid oss.
Och vad bör innehållet i den sången vara? Paulus svar: tacka alltid för allt. Det, säger Pawson, räcker att sjunga om ett helt liv. Han drar en skarp kontrast till sin egen tids populärmusik, mättad av frustration, förtvivlan, missnöje och klagan — sånger som talar ärligt till den sorg många känner inför världen, men som inte är, och aldrig var avsedda att vara, mönstret för kristen sång. Tacksägelse är det.
Pawson avslutar med en enkel, praktisk iakttagelse: det är omöjligt att vara tacksam och girig i exakt samma ögonblick. De två kan inte samexistera. Så nästa gång avund eller girighet börjar ta grepp, föreslår han något mycket direkt: sjung en tacksägelsepsalm, och se vad som händer. När läpparna fylls med tacksägelse och lovprisning, sjungande till Gud, filtreras de fel sakerna — mörker, olydnad, förslösande — helt naturligt ut ur sinnet.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu