Texten: Efesierbrevet 5:21–33
Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni hustrur, underordna er era män, som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud, han som också är denna kropps frälsare. Och liksom församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrurna i allt underordna sig sina män.
Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville själv låta församlingen träda fram inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.
På samma sätt är männen skyldiga att älska sina hustrur så som de älskar sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött.” Denna hemlighet är stor — jag talar om Kristus och församlingen. Men vad er själva angår skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man.
Inledning: Den ideala styrelseformen
Pawson öppnar med en av mänsklighetens eviga frågor: vad är den ideala styrelseformen för människor som lever tillsammans? Allteftersom allt fler människor trängs på vår lilla planet blir frågan allt mer brådskande — hur balanserar vi lag och frihet, form och frihet? Världens regeringar idag, konstaterar han, delar sig ungefär mellan demokrati och diktatur — och han vågar sig på ett förutsägande: demokratin är på väg ut, redan i förfall, och ersätts av diktatur av det ena eller andra slaget, just för att när alla insisterar på sin egen röst leder motstridiga intressen förr eller senare till anarki, och frustrerade människor griper efter kontroll.
Vad har detta att göra med en bibelstudie om äktenskapet? Allt. Vers 21, hävdar Pawson, är Guds eget svar på frågan om ideal mänsklig styrelse: en kombination av ledarskap och ansvar. Det är inte Guds vilja att alla ska försöka styra allt. Varhelst mer än en person måste leva tillsammans — vare sig det gäller ett äktenskap mellan två eller en nation med miljoner — har Gud samma mönster: några ges ansvar för ledarskapet, och alla är ansvariga inför Kristus. Det är varken demokrati eller diktatur, utan något helt annat — det bästa av båda, med farorna hos båda borttagna.
Moderna demokratiska instinkter ryggar tillbaka inför ordet underordning. Men Gud säger: om människor ska leva tillsammans alls, måste någon underordna sig någon annan, annars blir resultatet kaos. Avgörande är att denna underordning måste åtföljas av vördnad — inte kryperi eller undergivenhet, utan genuin respekt — och den vördnaden gäller i grunden inte personen i auktoritet, utan Kristus, som delegerat sin auktoritet till dem. Samma mönster, noterar Pawson i förbigående, styr även sunt församlingsledarskap: ledare väljs inte genom omröstning utan urskiljs som de till vilka Kristus delegerat ledarskapet, och församlingen underordnar sig sedan av vördnad för honom, inte enbart för ledaren.
Detta är Guds ritning för varje mänsklig grupp, från ett äktenskap mellan två till en nation med miljoner. Men själviskhet urholkar den snabbt: så snart någon börjar tala om sina rättigheter snarare än sina skyldigheter har de klivit utanför Guds plan. Skriften talar, märkbart nog, aldrig om mäns eller hustrurs rättigheter — bara om deras ömsesidiga ansvar.
Båda har ansvar — men olika ansvar
Paulus vänder sig först till hustru och man var för sig, och för dem sedan samman som en enhet. Två saker framträder omedelbart: båda har ansvar — inte bara den ena parten — och deras ansvar är olika, inte identiska. Pawson är noga med att betona att skillnad i funktion inte innebär skillnad i värde eller status. Man och hustru är lika dyrbara i Guds ögon, lika mycket syndare i behov av nåd. Men de har inte samma roll, och den skillnaden är ingen värdehierarki.
Vad händer egentligen i ett äktenskap? Inte bara att två människor bestämmer sig för att bo tillsammans, eller delar hushållskostnader, eller formaliserar romantik. Enligt Skriften blir två människor en person. Det ordet ett är kärnan i vigselakten — inte ”två som går vidare tillsammans” utan ”två som blir ett.” Före äktenskapet fanns två kroppar och två huvuden; ett äktenskap med två huvuden, säger Pawson rakt ut, vore ett groteskt monster. Guds design är en kropp med ett huvud — och mannen utses till huvud, hustrun till kropp, tillsammans bildande en ny person.
Av detta följer de skilda kallelserna: hustrurna ska behandla sina män som sitt huvud; männen ska behandla sina hustrur som sin egen kropp. Pawson noterar att Paulus säger betydligt mer till männen än till hustrurna — en poäng han återkommer till, och som formar den större delen av predikan.
Till hustrurna: Föreställ er att ni är gifta med Jesus
Pawson uttrycker hustruns kallelse i de mest levande termer han kan finna: föreställ dig att du är gift med Jesus, och behandla din man exakt som du skulle behandla honom. Även om Jesus aldrig friade eller gifte sig medan han var på jorden, kommer han själv för sin brud, och förstår vad det innebär att älska, att skydda, och att offra sig för den man älskar. Ett enkelt test för hustrun blir: om jag var gift med Jesus, skulle jag göra detta? Ett andra riktmärke är församlingens egen relation till Kristus — har någon någonsin hört talas om en sann församling som grälade med Kristus, svarade honom emot, eller försökte tala om för honom vad han skulle göra?
Kristi plan, utan undantag, lägger ledarskapet i äktenskapet hos mannen, precis som ledarskapet i församlingen vilar hos Kristus och inte tvärtom. Inget skadar ett äktenskap snabbare än en hustru som kommer att se ner på sin man i stället för upp till honom. Pawson ger direkt råd till ogifta kvinnor: gift er inte med en man ni inte kan se upp till, och tänk inte att ni kommer att förbättra honom, forma honom till en man — det startar äktenskapet helt fel. Vänta i stället på en man som kommer att lyfta er. Han minns, med tydlig sorgsenhet, att ha hört hustrur säga saker som ”jag är den bättre kristna” eller ”jag har mer viljestyrka än han” — ord som avslöjar att de slutat se upp till mannen de gifte sig med.
Ett vanligt motargument bemött
Pawson bemöter direkt den vanliga invändningen att Paulus bara återspeglar sin tids patriarkala seder — samma seder som fanns hos judar, greker och romare, som alla talade om mannens rättigheter och hustruns skyldigheter. Hans svar: Paulus undervisning är fundamentalt annorlunda, eftersom han går vidare och ger mannen ansvar också — något som helt saknas i den grekisk-romerska tankevärlden, där mannen hade rättigheter och hustrun ensam bar skyldigheter. Jesus introducerade något nytt: de som leder bär också ansvar, och Skriften placerar konsekvent det tyngre ansvaret inför Gud på ledaren, inte på den som följer. Det är därför Paulus säger mycket mer till männen än till hustrurna.
Till männen: Älska som Kristus
Om hustrurna ska föreställa sig att de är gifta med Kristus, får männen inte göra den föreställningen alltför svår — de är kallade att, så långt möjligt, vara vad Kristus skulle vara för sin hustru. En hustrus underordning är bara rätteligen efterfrågad när den flödar ur mannens egen underordning under Jesus; utan det har en man ingen verklig grund att förvänta den. Pawson varnar för att män förvränger denna undervisning till en ursäkt för småaktig hemmadiktatur — ”jag har biblisk auktoritet att bestämma över dig” — och noterar torrt att hustrun har lika mycket biblisk auktoritet att svara att Kristus har auktoritet att bestämma över honom också.
Precis som hustrun ska forma sig efter församlingens hållning gentemot Kristus, ska mannen forma sig efter Kristi hållning gentemot församlingen — och det sammanfattas i ett ord: kärlek. En hustru ogillar inte att underordna sig en man som älskar henne djupt; hon vill kunna lita på och svara på en ledare som älskar henne på det sättet. Varken demokrati eller diktatur fungerar som mönster för äktenskapet — demokratin kollapsar eftersom ingen majoritetsomröstning kan uppnås när var och en insisterar på sin egen röst; diktaturen misslyckas eftersom mannen helt enkelt kör över hustrun. Kristi kärlek är den tredje vägen.
Tre kännetecken på Kristi kärlek
1. En kärlek som inte räknar kostnaden
Kristi kärlek är beredd att göra vilket offer som helst, till och med det yttersta — den kalkylerar inte, ransonerar sig inte till några enstaka gåvor, utan är villig att ge allt, till och med sitt eget liv. En hustru som vet att hon är älskad så offervilligt — inte med en enstaka blombukett utan med mannens allra egna jag — underordnar sig gärna och kärleksfullt som svar. Pawson konstaterar torrt att han skulle vara en förmögen man för varje hustru som sagt till honom, ”min man pratar inte med mig” — för att tala med någon, verkligen, är i sig en gåva av sig själv, och en del av denna kostsamma kärlek.
2. En kärlek som renar
Kristi kärlek lämnar en person bättre än den fann honom eller henne. Han gav sig själv för församlingen just för att rena den, helga den, och ställa fram den i härlighet, utan fläck eller skrynkla. Varje man önskar likaledes en vacker brud — och, konstaterar Pawson, en man bär verkligt ansvar för sin hustrus skönhet: inte den glans hon kanske hade före äktenskapet, utan den karaktärsskönhet som växer fram av att bli omhändertagen, uppmuntrad och hjälpt att blomstra. Den karaktärsskönheten lyser med tiden igenom själva ansiktet.
3. En kärlek som ger näring och omvårdnad
Paulus påpekar rakt på sak att en man, före äktenskapet, matade, klädde och tog hand om sin egen kropp — vissa ungkarlar, noterar Pawson torrt, blir riktigt skickliga på det. Nu när han är gift ska han behandla sin hustru på precis samma sätt, eftersom hon nu är hans egen kropp. Ge näring betyder att förse med det nödvändiga; omvårdnad går längre, och lägger till det extra utöver ren nödvändighet. Det är exakt hur Kristus behandlar församlingen — inte bara ger det som behövs, utan öser dessutom extra ömhet över den. Det är det extra som avslöjar kärlekens verkliga djup.
Ett kött: att lämna och att hålla fast
Sedan Paulus vänt sig till de två var för sig för han nu samman dem, och citerar 1 Moseboken 2:24 — en man skall lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. Pawson finner två betydelser i denna vers: en fysisk betydelse, och en djupare andlig.
Den fysiska betydelsen: ett brytande och ett skapande
Äktenskapet har två sidor — det bryter vissa relationer och smider nya; det är ett lämnande lika mycket som ett hålla-fast-vid. Pawson minns vigselakten dagen innan: ”vem ger bort denna kvinna till denne man?” besvarat inte av brud eller brudgum utan av brudens far. Bröllop, konstaterar han, är sorgliga tillfällen lika mycket som glada — tårar och skratt ligger mycket nära varandra, för i verklig mening upphör en familjerelation just när en ny börjar. Mycket av humorn (och spänningen) kring svärföräldrar, föreslår han, skulle upplösas om detta lämnande vore rätt förstått och hedrat i stället för motarbetat.
Det är därför äktenskapet kräver en offentlig ceremoni snarare än att två personer bara bestämmer sig privat för att bo tillsammans: det är inte bara en privat relation mellan två individer, utan ett offentligt, socialt lämnande — det erkända avskedet från ett hushåll för att bilda ett annat. Det måste öppet erkännas.
Och sedan hålla-fast-vid-ordet — ett ord som betyder att hålla fast, och att hålla fast för livet. När Jesus tillfrågades om skilsmässa citerade han just denna vers ur 1 Moseboken och förklarade att man vid en skilsmässa inte skiljer två personer åt utan styckar en enda. Bara döden kan rättmätigt stycka en kropp — ingen mänsklig auktoritet bör förmäta sig till det. Pawson skyggar inte för den svåra implikationen: medan båda parter lever kan ingen av dem åter bli en fullständig, hel person på det sätt de var före äktenskapet. Han erkänner att Skriften tillåter separation i extrema fall, men skiljer noga detta från omgifte, som han beskriver nyktert som att, i praktiken, gifta sig med halva en person.
Den andliga betydelsen: Kristus och församlingen
Paulus avslöjar sedan en andra, dold betydelse i samma vers: den talar om Kristus själv. Precis som Jesus sade till sina åhörare att söka i Skrifterna eftersom de vittnar om honom, läser Paulus 1 Moseboken 2:24 och finner Kristus där. Jesus lämnade sin Faders tron i höjden och kom ända hit ner för att söka en brud — ett verkligt lämnande, ett verkligt avsked från härligheten. Sedan han funnit den bruden — församlingen — håller han fast vid henne för alltid.
Om Kristus har funnit dig och du tillhör hans församling, kommer han aldrig att skilja sig från dig. Han håller fast för alltid, och ingen kan rycka dig ur hans hand. En dag, säger Pawson, ska alla troende delta i den yttersta bröllopsfesten — Lammets bröllopsmåltid — och leva med Kristus för evigt, deras kärlek fullbordad i härligheten.
Inte ens döden skiljer ett kristet äktenskap åt i den djupaste meningen. Även om det i himlen varken kommer att givas gifte eller giftermål, ska de troende få njuta av en närmare och underbarare relation med varandra i härligheten än vad som någonsin var möjligt på jorden. Den enda skillnaden: på jorden är äktenskapsrelationen exklusiv, alltför intim och helig för att delas med andra. I himlen kommer den kvaliteten av relation att delas av hela bruden — hela församlingen — och alla ska tillsammans få uppleva fullkomlig kärlek.
Avslutande reflektioner
Pawson erkänner att detta inte varit ett lätt textavsnitt att studera — just för att det är så praktiskt, så jordnära, så tydligt. Det är Guds mönster inte bara för äktenskapet utan för varje nivå av mänsklig gemenskap, från familjen till nationen. Söndagen därpå, noterar han, skulle samma mönster spåras i familjen — föräldrars ledarskap och barnens underordning — och på arbetsplatsen, arbetsgivare och arbetstagare, eftersom samma princip om gudomlig ordning är skriven över varje mänsklig relation: underordna er varandra i vördnad för Kristus.
Avslutande bön
Fader, vi bekänner för dig att vi går fel genom olydnad snarare än okunnighet. Du gör din väg så tydlig för oss, och ändå kan vi finna hundra skäl att rättfärdiga vår egen väg. Vi ber, o Herre, att du befriar oss från att formas efter denna världen med alla dess moderna idéer, och att vi må återvända till dig, vår evige Fader, och fråga vad din vilja är, i vetskapen om att den är god och behaglig och fullkomlig. Låt din vilja synas i alla våra relationer — i våra hem, i våra familjer, på vårt arbete, i vår församling — och må vi underordna oss varandra i vördnad för din Son. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu