Texten: Efesierbrevet 6:1-4
Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och din mor — detta är det första bud som har ett löfte knutet till sig — för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden. Ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra dem med Herrens fostran och förmaning.
Inledning: Skaparens instruktioner
Det vore otänkbart, börjar Pawson, att Gud skulle placera människor i världen utan att ge dem någon vägledning om hur de skall leva. Nästan varje komplicerad apparat i ett hem kommer med en manual — en bil, ett kylskåp — och barn, säger han, är den mest komplexa mekanism någon någonsin kommer att möta. Gud skapade inte bara fäder, mödrar och barn och lämnade dem att på egen hand lista ut familjelivet genom försök och misstag; han gav en bok med skaparens instruktioner, och det är vad detta avsnitt handlar om.
Pawson påminner om föregående veckas studium: Guds mönster för mänskliga relationer är varken demokrati eller diktatur, utan en kombination av ledarskap och lojalitet. Ingen av grupperna skall tala om sina rättigheter — bara om sina skyldigheter. Det mönstret, som först sågs i äktenskapet (den minsta mänskliga gruppen, två som blir ett), utvidgas nu till familjen. En familj kan inte styras som en demokrati, där varje medlem har lika rösträtt, och inte heller som en diktatur, där barn behandlas som robotar. Även här talar Bibeln inte om barns eller föräldrars rättigheter, utan om bådas skyldigheter.
Inbyggt i detta ramverk, hävdar Pawson, finns den enda sak som många barn idag saknar: trygghet. Majoriteten av ungdomsbrottslighet, föreslår han, går tillbaka på otrygghet i hemmet — barn som inte känner sig trygga inom ett tydligt, ordnat ramverk. Han minns en slående kommentar från en liten flicka: ”min mamma älskar mig inte — hon smiskar mig aldrig.” Det barnet, säger han, uttryckte en djup insikt: utan något ramverk av rätt och fel kände hon sig otrygg, och skulle bete sig illa medvetet bara för att upptäcka om det överhuvudtaget fanns några gränser.
Pawson avstår från att göra anspråk på att vara barnpsykolog, och citerar den torra kommentaren om en man som började livet med sex teorier om barnuppfostran och avslutade det med sex barn och inga teorier. Men han tänker likväl predika Guds ord om ämnet — och börjar med familjeramverket sett från barnens sida, för att sedan vända sig till föräldrarnas.
Till barnen: Lydnad och vördnad
Paulus vänder sig direkt till barnen — vilket innebär att de ansågs vara tillräckligt gamla för att lyssna på hela brevet till efesierna när det lästes högt, även om de, liksom de vuxna närvarande, inte förstod allt vid första genomläsningen. Två saker begärs av dem: en som rör handling, en som rör attityd — lydnad och vördnad.
Lydnad
Lydnad, konstaterar Pawson, är ett ord som tyst försvinner ur vardagsspråket, ersatt av den moderna upptagenheten vid självförverkligande — som om ett barns högsta goda helt enkelt vore att uttrycka sig själv. Guds ord talar inte om självförverkligande; det talar om lydnad, och använder ett ord som betyder bokstavlig lydnad, till punkt och pricka.
Pawson vänder sig till vad han kallar den kortaste och enklaste liknelse Jesus någonsin berättade: en far ber sina två söner arbeta i vingården. Den ene säger ”jag vill inte”, men ångrar sig senare och går. Den andre säger ”jag går, herre”, men går inte. Vem av dem gjorde faderns vilja? Lärdomen, säger Pawson, medger bara en tolkning: lydnad är att göra det som begärdes, inte bara att säga de rätta orden.
Vid vilken ålder bör ett barns lydnad upphöra? Samhällets svar glider ständigt neråt — en gång 21, nu 18, och sjunker ytterligare. En judisk pojke, däremot, ansågs ansvarig för att hålla lagen från tolv års ålder. Ändå är det mest anmärkningsvärda med Jesu eget liv, noterar Pawson, att även efter denna ansvarsålder, vid tolv år, återvände han till Nasaret och underordnade sig Maria och Josef — ett slående exempel, hur opopulär läran än må vara, för varje tonåring idag.
Varför skall ett barn lyda? Paulus ger bara ett skäl: för att det är rätt — inte för att det lönar sig, inte för att det kan förklaras till barnets belåtenhet, utan helt enkelt för att det är rätt. Det, noterar Pawson också, är en fras på väg ut ur vanligt bruk, allteftersom unga i allt högre grad kräver motivering innan de går med på något.
Lydnad kommer i olika kvaliteter. Pawson berättar historien om en ung mans optimistiska telegram med betalt svar där han friade till en flicka, och den skotska flickans svar utformat för att utnyttja varenda betalt ord: ”villigt, glatt, ivrigt, frivilligt, kärleksfullt” — omkring trettio ord, i förtjusande kontrast till ett enkelt ”ja.” Av de två sönerna i Jesu liknelse lydde den ene, men motvilligt; det var ändå bättre än sonen som lovade och inte gjorde något. Men bäst av allt är det barn som säger ”jag går” och gör det — för till lydnaden har det barnet lagt vördnad.
Vördnad
Det är därför budordet fortsätter med att hedra far och mor: Guds vilja för barn är inte bara ren efterlevnad, utan villig, hedersam lydnad. Man kan lyda med förbittring, helt enkelt för att en förälder är större och inte kan motsägas — eller man kan lyda med glädje, för att föräldern hedras som visare, mer erfaren, någon som passerat fler av livets vägkorsningar och inte skulle be om något som inte vore gott.
Pawson beklagar hur denna respekt urholkas i vårdslöst modernt tal — ”farsan”, ”gubben” — små öknamn som nöter bort verklig heder. Att hedra betyder helt enkelt att se upp till någon, inte ner på dem.
Gud ansåg detta bud så betydelsefullt att han fäste vid det det enda löfte som finns bland de tio budorden: att, om övrigt är lika, hälsa och välfärd förbättras genom att hedra sina föräldrar. Eftersom samma löfte upprepas i Nya testamentet tar Pawson det bokstavligt för kristna likaväl som för judar — ingen garanti för att bli miljonär, men en verklig, levd skillnad mellan att växa upp med att hedra sina föräldrar och att växa upp upprorisk och självupptagen. Han räknar även emotionell och mental hälsa under detta löfte, och noterar utifrån lång erfarenhet att det mycket ofta är i hem som saknar detta mönster som emotionell ohälsa utvecklas senare i livet.
Till fäderna: Den andra sidan av avtalet
Det är lätt nog, säger Pawson, att predika lydnad och vördnad för barn — men vers 4 vänder ansvaret om. Om föräldrar förväntar sig denna sorts lojalitet måste de ge det slags ledarskap Gud befallt. Hur kan barn hedra föräldrar som inte själva är hedervärda? Som den äldre, mer mogna och mer ansvariga parten i relationen är det föräldrarnas uppgift att göra heder möjlig.
Vers 4 riktar sig specifikt till fäderna, och Pawson ger två skäl till detta. För det första, direkt kopplat till föregående veckas studium, är fadern huvud i huset och ytterst ansvarig för disciplinens och beteendets standard där; något är fel när en mor ensam måste avgöra varje fråga om rätt och fel. För det andra observerar Pawson uppriktigt att han aldrig mött en mor utan någon naturlig instinkt att skydda, vägleda och vårda ett barn — men han har mött många fäder som saknar samma instinkt. Män, medger han uppriktigt, finner inte alltid familjelivet lika naturligt som kvinnor gör, vilket är varför det i den typiska brittiska familjen så ofta är mamman som fostrar barnen medan fadern håller sig på avstånd. Det, insisterar Pawson, är inte Guds design; ett matriarkalt mönster är inte Skaparens avsikt, även om fäder i praktiken är betydligt mer benägna än mödrar att brista i just detta ansvar.
Vad man inte skall göra: reta inte upp
Ordet som översätts ”reta upp” betyder bokstavligen att sticka eller egga. Pawson illustrerar detta med den antika oxpiggen — en lång käpp med en spets i änden, som fortfarande används i delar av Mellanöstern för att hålla trötta oxar plöjande genom upprepade stick. Det är just detta ord som används om Saul på Damaskusvägen: ”det är svårt för dig att spjärna emot udden.” Fäder, säger Pawson rakt ut, kommer ingenstans genom att ständigt egga sina barn bakifrån. Paulus tillägger i Kolosserbrevet att detta leder till missmod — och att modfälla, snarare än att uppmuntra, sina barn kan vara ett av de allvarligaste misstag en far kan begå.
Två vanliga sätt att egga är överdriven stränghet och ständig, gnällig kritik. Pawson berättar om en skolpojke som, tillfrågad om sitt namn, svarade ”Johnny Inte” — för det var vad hans far alltid kallade honom. Ständiga förbud utan värme bygger upp förbittring som, förr eller senare, sprängs — en far ställs så småningom inför sitt barns öppna trots och undrar hur det kunnat komma dithän, medan sanningen är att eggandet byggts upp i åratal.
Vad man skall göra: fostran och förmaning
Paulus erbjuder två ord i stället för eggande: fostran och förmaning — båda, något förvånande, negativa ord i den meningen att båda handlar om att hantera felaktigt beteende, snarare än att bara lära ut vad som är rätt.
Fostran
Fostran i Skriften betyder helt enkelt bestraffning. Pawson minns en barnpsykolog som tillfrågades om det fanns plats för kroppsaga, och svarade: ja, om man har ett bestämt syfte i sikte. Skriften ger sannerligen utrymme för det — ”den som spar på riset hatar sin son” härstammar från Gud, inte från viktorianska moralister. Pawson läser flera verser ur Hebreerbrevet 12: förakta inte Herrens fostran, ty Herren fostrar den han älskar, och en son som lämnas utan fostran är i själva verket oäkta snarare än en sann son. Jordiska fäder fostrade oss som de själva ansåg lämpligt, men Gud fostrar oss för vårt eget bästa, för att vi skall få del av hans helighet.
Den avgörande distinktionen, betonar Pawson, ligger i frasen ”som de själva ansåg lämpligt”: en mänsklig far fostrar ibland för att arbeta bort sin egen irritation, men det gör Gud aldrig — hans fostran är alltid för barnets eget bästa. Han minns samma lilla flicka som nämndes tidigare, och det gamla ordspråket ”det gör mer ont hos mig än hos dig” — en rad han en gång tyckte var löjlig, men som han kommit att inse helt enkelt är sann när fostran flödar ur verklig kärlek. Han rekommenderar en bok, The Christian Family av Larry Christensen, skriven av en far som lärde sig detta mönster både genom Skriften och genom svår erfarenhet, och myntar uttrycket ”vedbodsbehandling” för denna sorts kärleksfulla, smärtsamma korrigering.
Förmaning
Fostran måste alltid åtföljas av förmaning — en förklaring av varför den gavs. Bestraffning utan förklaring, insisterar Pawson, är otillräcklig, och lämnar bara ett barn i ett tillstånd av smärta och förbittring. En far bör alltid fråga: ”vet du varför jag gjorde det?”
Pawson tar oärlighet som exempel: ingen förälder behöver någonsin lära ett barn att ljuga — bara att tala sanning. All biblisk undervisning förutsätter att ett barns natur, i grunden, behöver korrigeras, rakt motsatt den moderna föreställningen att mänsklig natur i grunden är god. Kristna, säger han, tror på Gud och på Jesus — men inte på obiträdd mänsklig natur, för ju närmare man dras till Kristus, desto tydligare ser man sitt eget hjärta, i linje med Davids bekännelse: ”i synd blev jag till i min moders liv.” Varje förälder för vidare till sina barn samma fallna natur de själva mottog — en av de mest omtumlande sidorna av föräldraskap är att se sina egna brister återuppstå hos sina barn. Det är precis därför det betyder så mycket att barn kommer att födas på nytt av Anden, och varför fostran och förmaning för alltid hör ihop.
En gammaldags lära?
Pawson förutser invändningen att allt detta låter hopplöst viktorianskt. Det är det inte — det går mycket längre tillbaka än så, ända till Bibeln, och till Gud själv, som planerade det redan från begynnelsen. Han vädjar till föräldrar att inse det samhället bara långsamt återupptäcker: unga människor behöver desperat riktlinjer och tryggheten av tydliga gränser. Utan staket kan ett barn inte ens veta när det överträtt en gräns; att fostra ett barn utan bestraffning eller förbud är i verkligheten att beröva det barnet, inte att skämma bort det.
Vem är tillräcklig för detta? Pawson namnger ärligt ett skäl till att föräldrar ryggar tillbaka från uppgiften: i vetskap om sina egna hjärtan inser de att vrede, frustration och själviskhet kan fördärva fostran — ett barn bestraffas ibland inte för sitt eget bästa utan för att föräldern helt enkelt är irriterad. Alternativt, medvetna om sina egna tidigare brister, kanske föräldrar ursäktar samma beteende hos sina barn eftersom de inte kan bära att fördöma det de själva en gång gjorde.
Vem är tillräcklig? Kristus i centrum
Pawsons avslutande ord är att Gud inte bara gav en plan för familjelivet — han gav en person att hjälpa till att genomföra den. Barn ombeds lyda sina föräldrar i Herren; fäder ombeds fostra sina barn med Herrens fostran och förmaning. När Kristus verkligen är i centrum av familjelivet upphör dessa handlingar att kännas gammaldags eller hårda; befriade från att vara självcentrerade blir de hans, och förlorar den obehagliga udden.
I praktiken, föreslår Pawson, bör en förälder bara fostra ett barn på det sätt Jesus själv skulle göra. Han avvisar varje mjuk, sentimental bild av Kristus som någon som aldrig skulle korrigera ett barn, och bara sätta det i sitt knä med godis — Nya testamentets Jesus tog ju trots allt en gång till en piska eftersom det var rätt att göra så. Innan en förälder fostrar ett barn kan hon eller han därför uppriktigt fråga: Herre Jesus, detta barn har gjort fel; jag frestas att låta det passera eftersom jag gjorde samma sak som barn. Vad vill du att jag ska göra? — och därmed bjuda in Kristus inte bara att vägleda fostran utan att vara närvarande i den, så att barnet med tiden kommer att få del av hans helighet.
Avslutande bön
Fader, vi ber att du hjälper oss att inte slå ner våra barn, utan att fostra upp dem. Vi ber att du genast överbevisar oss i vårt samvete när vi slår in på fel väg. Och skänk, o Herre, att vi inte berövar våra barn de riktlinjer som skall leda deras fötter in på rättfärdighetens stigar. Hjälp oss att lära ett barn att vandra på din väg, så att han när han blir gammal inte viker av från den. Och detta ber vi genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu