Texten: Efesierbrevet 6:10-24
Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er Guds hela vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ta därför på er Guds hela vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt.
Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar, och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta i alla lägen upp trons sköld: med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.
Gör detta under ständig åkallan och bön, och be alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga. Be också för mig, att ord ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd. För dess skull är jag ambassadör i kedjor. Be att jag genom evangelium får frimodighet att tala som jag bör.
Men för att också ni skall få veta hur det går för mig och vad jag gör, skall Tychikus, min älskade broder och trogne tjänare i Herren, underrätta er om allt. Honom sänder jag till er just för att ni skall få veta hur det står till med oss och för att han skall styrka era hjärtan. Frid åt bröderna och kärlek och tro från Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd åt alla som älskar vår Herre Jesus Kristus med oförgänglig kärlek.
Inledning: Två upptäckter
När du blir kristen, börjar Pawson, gör du två upptäckter — en underbar, en djupt oroande. Den underbara upptäckten är en helt ny vänkrets: kristna bröder och systrar överallt, som känns som gamla vänner inom några minuter av att man mötts. Den oroande upptäckten är en helt ny uppsättning fiender. En flicka frågade en gång Charles Haddon Spurgeon hur mycket av världen hon skulle ge upp nu när hon var kristen; han svarade: oroa dig inte — världen kommer att ge upp dig. Det är det verkliga problemet: att behålla sina gamla vänner.
Det kristna livet är inte bara en vandring — det är en strid. Hela stämningen i Efesierbrevet skiftar här. Paulus ord är brottas: handgemäng, frontstrid, inte granater avfyrade från säkert avstånd. Varje kristen upptäcker detta förr eller senare — vi är alla i krig, och att bli kristen innebär, i en mening, att förlora vad man än haft för relativ frid tidigare. Det är farligt att vara en svag kristen; som i varje strid är det bara de starka som överlever, och de svaga överväldigas snabbt av en kamp för stor att bära ensam. Det finns bara ett hopp att hålla linjen: att vara stark i Herren. Du är svag i dig själv — det upptäcker du snart nog, kämpandes och misslyckandes gång på gång med att bli en bättre kristen i egen kraft. Du kommer aldrig vinna den striden ensam.
Gud har aldrig lovat att föra bort dig från striden — inte förrän döden. Vad han har lovat är styrkan, rustningen och all utrustning som behövs för att vinna. Han vill ha soldater, inte bara tjänare — de som kämpar för honom, i frontlinjen.
Aldrig retirera: Sitta, vandra, stå
En soldats mål är att aldrig retirera. Romerska soldater betraktade nästan detta som en religion — när Julius Caesars trupper landsteg på okänt territorium var det första de gjorde att bränna sina egna båtar bakom sig, ursprunget till uttrycket, så att ingen reträtt var möjlig; de var tvungna att erövra eller dö. Samma beslutsamhet, säger Pawson, borde ligga i hjärtat på varje kristen soldat: jag ska aldrig gå tillbaka. Jag ska aldrig ge upp en tum av den mark som vunnits i Kristus.
Det är därför ordet stå återkommer så ofta i detta avsnitt. Watchman Nees korta genomgång av Efesierbrevet, kallad Sitta, vandra, stå, namnger de tre tonerna som tillsammans bildar det kristna livets ackord: vi är gjorda att sitta med Kristus i den himmelska världen; vi är kallade att vandra värdigt — i kärlek, i ljus, som Guds barn; men i förhållande till fienden är vi kallade att stå. Sitta i förhållande till Kristus. Vandra i relation till varandra. Stå inför fienden.
Att identifiera den verkliga fienden
Den första nödvändigheten är att veta vem fienden verkligen är — man kan lätt angripa fel mål, strida på fel front, medan den verkliga fienden smyger sig runt flanken obemärkt. Den verkliga fienden är inte alls mänsklig. En kristen betraktar ingen man eller kvinna som en fiende, och lever i fred med alla så långt det beror på dem själva. Släktingar, forna vänner, kollegor kan göra livet svårt — men de är inte den verkliga fienden, och att brottas med dem slösar bara energi i fel riktning och lämnar en exponerad för den verkliga fienden.
Först: En satanisk fiende
Paulus identifierar först fienden som satanisk. Pawson medger att han inte kan förstå en kristen som betvivlar existensen av en personlig djävul — så snart man finner Gud stöter man rakt in i hans sataniska majestät, som helt enkelt inte lämnar de troende ifred. Skriften lär ut djävulens existens lika tydligt som den lär ut Guds — särskilt på tre ställen: 1 Moseboken i början, de fyra evangelierna i mitten, Uppenbarelseboken i slutet. Det är precis därför djävulen ogillar att folk läser någon av dessa tre.
Tecknade karikatyrer — en liten hornad figur med kluven svans — har gjort verklig skada genom att låta folk behandla djävulen som ett skämt; om han verkligen såg ut så skulle alla omedelbart känna igen och undvika honom. Skriften jämför honom i stället med ett lejon, en drake, en krokodil, en gammal orm — varelser ingen tar lätt på. Pawson berättar om en brittisk sjuksköterska i Afrika som greps av en krokodil och drogs mot en flod, räddad bara när närvarande afrikaner bildade en mänsklig kedja, en grupp höll i hennes ena arm medan krokodilen höll i den andra, tills den slutligen släppte. Ingen skrattar efter att ha upplevt det. Djävulen, säger Skriften, besitter intelligens och styrka överlägsen vår egen — han har övertaget, och ingen vinner den striden ensam.
Han beskrivs som denna världens furste, härskare, gud — vilket är varför han inte orsakade några problem före omvändelsen: den icketroende är född i hans domän, under hans fullständiga grepp, gör vad han säger och njuter av det, medan han gnuggar händerna nöjt. Men omvändelsen förändrar allt. Kristus räddar en person från djävulens makt, förflyttar honom ur mörkrets rike in i sitt eget rike, sin älskade Sons rike — bryter kedjor, öppnar en fängelsedörr. Och från det ögonblicket betraktar djävulen den omvände som en förrädare, att behandlas som en sådan. Eftersom Satan inte är någon match för Gud själv riktar han i stället hela sin attack mot Guds folk — det enda sättet han kan hoppas fördröja Rikets ankomst.
För det andra: En övernaturlig här
Bortom en enskild djävul står en armé av demoner — övernaturliga härskaror. Pawson minns den en gång moderna uppfattningen, fyrtio år tidigare, att bibliskt tal om onda andar bara återspeglade förvetenskaplig okunnighet om psykiatriska tillstånd som schizofreni eller manodepressivitet. Han förkastar detta helt: äkta mental sjukdom existerar och har inget att göra med det som beskrivs här. Fullständigt friska, väl balanserade kristna — fysiskt, mentalt, emotionellt, andligt sunda — finner sig ändå kämpa mot onda andar.
Den allmänna opinionen, noterar Pawson, har skiftat anmärkningsvärt under det föregående decenniet, allteftersom intresset för spiritism och ockultism strömmar tillbaka genom tidningar, tidskrifter och television, och lekande med svart magi blir nästan vardagligt. Han själv möter regelbundet människor som lekt med onda andar — dessa krafter är alltför verkliga, och människor faller alltmer under deras grepp.
Paulus beskriver dessa övernaturliga väsen som styrande hela sfärer av mänskligt liv — politik, handel, vetenskap, konst, utbildning — allt, enligt Skriften, i furstarnas och väldigheternas grepp. Pawson finner i detta den verkliga förklaringen till varför mänsklig påhittighet, hur välmenande den än är, inte kan lösa vissa svårlösta konflikter. Han tar Nordirland som sitt exempel: djärva politiska beslut hade just fattats den veckan för att hantera krisen, beslut han verkligen respekterar — ändå tvivlar han på att de kommer lösa något, eftersom den verkliga orsaken till problemet inte alls är mänsklig.
Hans egen diagnos: Nordirland hade proportionellt varit den andligt mest livskraftiga delen av Storbritannien — kyrkobesöket förblev starkt, och man sände mer pengar och missionärer utomlands, i förhållande till befolkningen, än någon annanstans i Storbritannien. Och djävulen hatade det. Män där hade kommit så fullständigt under hans grepp att de inte ens ville lyssna till förnuft, och drog hela provinsen i vanrykte och bragte själva Kristi namn i vanheder i processen. Vi brottas inte mot kött och blod — och därför kan kött och blod inte sätta situationen till rätta.
Varhelst Kristus växer stark, konstaterar Pawson, blir fienden aktiv som svar, och söker stänga dörren för evangeliet. Samma dynamik, föreslår han, förklarar varför mänsklighetens upprepade krig för att avsluta krig aldrig faktiskt avslutar krig — han citerar rapporter om att Adolf Hitler började leka med spiritism och onda andar redan 1937, och frågar om det är någon under att Europa sedan störtades i förintelsens lidande. Även nu, i fredstid, fortsätter liknande lekande, och människor föreställer sig att de helt enkelt kommer undan med det.
För det tredje: En andlig stridszon
Dessa fiender kan inte bekämpas med militära vapen — en hel armé skulle inte kunna röra djävulen — inte heller enbart med idéer, eftersom detta inte grundläggande är ett krig om begrepp. Det är precis detta som gör striden så svår: man kan inte greppa fienden direkt. Var befinner sig dessa onda andar? Paulus svar: i himlen — inte nere i helvetet, utan uppe i den himmelska världen, en ondskans andehär. I samma ögonblick de troende sätts med Kristus i den himmelska världen kommer de i direkt kontakt med denna här, eftersom det är precis där den verkar. Den verkliga striden, av vilken jordiska problem bara är ett utstick, utkämpas i den himmelska världen — jordiska konflikter är bara överflödet. Det är därför dessa fiender varken kan ses eller höras; bara andliga vapen duger.
Ta på er Guds hela vapenrustning
Paulus skriver detta brev kedjad vid en romersk soldat, och när han ser upp mot den soldaten — noggrant klädd den morgonen, beredd att inte vika en tum, där enbart för att försvara — förser bilden honom med hans metafor. Du har ingen egen rustning; du skulle aldrig kunna försvara dig mot Satan på egen hand. Men ta på er Guds vapenrustning.
Pawson minns Kristens resa, där Kristen, obekant med rustning, utrustas del för del innan han möter demonen Apollyon i dalen strax efter — och behöver varenda del, eftersom det är hans eget liv som står på spel. Varje del betyder något: det vore absurt att bära en hjälm medan bröstet lämnas oskyddat, eller att bära en sköld och inget mer. Fienden angriper alltid precis där skyddet saknas. Frasen frestad i allt, förklarar Pawson, betyder inte att Jesus mötte varje specifik frestelse vi möter — punkt betyder här den exakta punkten där en angripare kan bryta igenom, en svag länk, en spricka i rustningen. Jesus frestades vid varje sådan punkt, och det blir vi också; varhelst en del lämnas av är det precis där djävulen kommer slå till. Ta på er hela rustningen — fullständigt skydd.
Sanningens bälte
En soldats bälte höll svärd, ammunition och utrustning, och för en romersk soldat var det ett brett, metallbeslaget läderbälte från vilket svärdsskidan hängde — det höll tunikan intill kroppen, gav rörelsefrihet samtidigt som det höll mannen samman. Pawson minns en irländsk lantarbetare som, innan han lyfte någon tung börda, spände sitt bälte ett hål till, och spände sig för ansträngningen. En soldat som går på vakt gör samma sak först, innan något annat. Paulus första krav är att gripas av sanningen — hållas av verkligheten själv, vad som än kommer: vad man än säger till dig förblir du i sanningens grepp, spänd för striden.
Rättfärdighetens pansar
En soldats hjärta kan svika mitt i striden; moralen kan helt enkelt kollapsa. Pawson säger det rakt ut: om du vill hålla din stridsmoral hög, håll din moral hög — för det enda fienden kan göra mot ditt hjärta är att säga att du inte är värdig att strida, och hjärtat lämnar dig. Pansaret skyddar hjärtat, och vad som skyddar det är rättfärdighet, redbarhet. Djävulen älskar att peka och säga: du är inte vad du borde vara — och om din moral sviktar sviktar din stridsmoral med den, och pansaret blir värdelöst.
Fötter skodda med fridens evangelium
Romerska militärsandaler var utrustade med spikar i sulorna — inte i första hand för att gå eller springa, utan för att stå fast: i handgemäng grävde en soldat ner båda fötterna och kunde inte flyttas, bokstavligen förankrad i marken. Paulus instruktion är förvånande: håll din ställning genom att stå på fridens evangelium — genom att använda friden själv som ett stridsvapen. Målet, betonar Pawson, är aldrig att sjunka ner till fiendens egna metoder; kom alltid ihåg att ditt yttersta syfte är fred.
Han berättar historien om Toyohiko Kagawa, den japanske kristne som utvisades från college för sin tro — kallad inför professorerna och tillsagd att lämna, mindes han att hans fötter var skodda med fridens evangeliums beredskap, gick fram till just dessa professorer, och kysste dem, i kärlek, utan förbittring eller vedergällning. Paulus själv, en romersk fånge kedjad vid en soldat, krävde aldrig att få veta varför han hölls; i stället talade han med den soldaten, bad för honom, och vann soldater för Kristus. Det är det bästa försvaret: att anfalla med fridens evangelium, att vägra bekämpa Satan med sataniska vapen, att vägra slå under bältet även när man själv träffas så.
Trons sköld
Pawson minns de dystra nyhetsinslagen från Nordirlandkonflikten — bensinbomber, flaskor fyllda med brinnande bränsle kastade mot människor, vilket förklarar varför polis och soldater bar sköldar. I den antika världen var motsvarigheten den brinnande pilen: ett kort spjut med beckindränkt material i spetsen, antänt och kastat — lika farligt som en molotovcocktail. Djävulen är fullt villig att kasta motsvarande vapen mot troende. Den romerske soldatens defensiva sköld var inte av metall utan stor, mjuk trä — tillräckligt stor att helt gömma sig bakom — eftersom mjukt trä absorberar och släcker brinnande projektiler mycket bättre än hårt material. Framför allt, säger Paulus, kom bakom trons sköld: vad djävulen än kastar, svara helt enkelt, jag tror, jag litar — och vilka brinnande tvivel som än kommer, samma svar, min tro påverkas inte. Tron absorberar attacken.
Frälsningens hjälm
Huvudet är där tänkandet sker — tro, läror, hela ens förståelse av Gud — och det skyddas av frälsningen. Det är fullt möjligt att gå vilse i teologi eller filosofi, med djävulen som vrider ens tänkande runt och runt tills själva tron blir osäker. Det enda skyddet är att centrera allt tänkande på frälsningen, på Frälsaren själv, på det som leder till frälsning — håll det i centrum, och djävulen kan inte framgångsrikt angripa huvudet.
Andens svärd
Varje tidigare del är defensiv — bälte, pansar, sköld, sandaler, hjälm. Bara svärdet är offensivt: ett kort, brett romerskt blad med eggar på båda sidor och en ås ner i mitten. Det är precis varför Skriften så ofta använder denna bild för ord: Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd, och Uppenbarelseboken skildrar Jesus med en skärande tunga. Andens svärd, förklarar Pawson, är den kristnes tunga — även om det är lätt att blanda ihop Andens svärd med att bara citera Bibeln för någon. Det betyder något mer specifikt: att låta Anden vägleda vad du säger i attackens ögonblick, oavsett om det visar sig vara en bibelvers eller helt andra ord. Det är precis vad Jesus använde mot djävulen i öknen — ”har ni inte läst... du skall inte fresta Herren din Gud” — sin egen tunga, förd av Anden, och djävulen brydde sig inte alls om det svärdet.
När man tar ett steg tillbaka från hela avsnittet, konstaterar Pawson vad Paulus egentligen sagt hela tiden: ta på er Jesus. Jesus är sanningen. Jesus är vår rättfärdighet. Jesus är vår tros upphovsman och fullkomnare. Jesus är vår frälsning. Ta på er Jesus — och ni är mer än en match för Satan.
Vers 18: Vaksamhet
En soldat utan rustning är värdelös — och lika värdelös är en soldat som somnar på post. Att sova på sin post rankas bland de allvarligaste brotten i varje armé, straffbart med krigsrätt. Edinburghs slott, till synes ointagligt, har två gånger i sin historia intagits — båda gångerna för att en vaktpost misslyckades hålla utkik. Djävulen kommer likaledes att ta dig om du inte vakar.
Hur håller en kristen vakt? Märkligt nog, säger Pawson, genom att blunda. Det är ingen mening att vaka efter djävulen med fysisk syn — han är ett övernaturligt, andligt väsen, osynligt för mänskliga ögon i detta liv. Men blunda, särskilt i bön, och du börjar se. Bönen är det mäktigaste vapnet mot Satan — att vaka och be tillsammans. Pawson noterar att den vanligast använda versionen av Herrens bön felöversätter Jesu faktiska ord: inte bara fräls oss från ondo, utan fräls oss från den onde — han önskar att det kunde korrigeras tillbaka.
Satan darrar, säger den gamla psalmen, när han ser den svagaste helgonet på sina knän — inget vapen orsakar honom större oro. Därav följer att Satans egen högsta prioritet, när möjligt, är att stoppa troende från att be alls; han vet att om han lyckas där är svaghet garanterad överallt annars.
Paulus strategi är total: be alltid — en fras skild från att be hela tiden. Ingen kan upprätthålla medveten bön varje vaken stund utan att försumma andra plikter; man kan till exempel inte be medan man sover, eller under uppgifter som kräver full koncentration. Pawson beskriver kristna kirurger han känt som drar sig undan till ett tyst hörn för att be, redan klädda och med handskar på, omedelbart innan de går in i operationssalen — och sedan ger patienten sin fulla koncentration därinne. De har ändå bett i alla lägen, i den mening som betyder något: närhelst ett behov eller en situation uppstår. Djävulen, noterar Pawson torrt, angriper sällan söndag förmiddag eller kväll — måndag morgon är hans favorit, som om han tar ledigt över helgen och stämplar in när alla andra gör det, och kommer alltid vid det minst väntade ögonblicket. Kristus har öppnat en dörr in i universums tronsal som Satan inte kan stänga, och bön förblir det snabbaste sättet att hantera honom.
Paulus specificerar att be i Anden — motsatsen till att be i köttet. Pawson erbjuder två korta distinktioner: att be i köttet sker vanligtvis efter att problemet redan slagit till, en reaktion; att be i Anden är förberedelse, given i förväg. Och att be i köttet tenderar att använda egna ord; att be i Anden använder de ord Anden ger. Han lyfter fram det upprepade ordet all som löper genom avsnittet — all tid, all bön, alla de heliga. Någons bön idag skulle genuint kunna hålla en annan troende ur Satans händer; det är precis därför Herrens bön säger led oss, inte bara led mig — att be för medkristna är i sig ett sätt att hjälpa dem vinna sin egen strid. Och det måste drivas med allt ihärdighet — strider vinns sällan i ett enda ögonblick; ibland är det helt enkelt ett långt, hårt slit som måste upprätthållas, inte alltid glamoröst eller spektakulärt.
Ambassadörens begäran
I verserna 19 till 22 vänder sig Paulus ödmjukt till sitt eget behov: ber ni för mig? Jag är en ambassadör för Kristus, säger han, ändå är jag i kedjor. Hans två omsorger här förtjänar att antas som vår egen förebild för förbön.
Först ber han om frimodighet — inte trygghet, inte bekvämlighet, inte hälsa, inte ens frigivning, utan helt enkelt frimodighet att tala djärvt för Herren precis där han är. Pawson berättar historien om Daniel Poling, vars son tjänstgjorde som militärpräst i kriget. Varje kväll knäböjde Poling och hans fru och bad: Herre, håll vår pojke trygg, för honom hem till oss — tills de insåg att detta var att be i köttet, en helt naturlig, instinktiv önskan delad av troende och icketroende likaväl, som i praktiken bad att kulorna skulle träffa någon annan i stället. De ändrade sin bön: Herre, ge vår pojke frimodighet — frimodighet att vittna för dig vad som än händer, oavsett om han kommer tillbaka till oss eller inte.
Polings son var en av fyra militärpräster ombord på ett trupptransportfartyg som torpederades i mitten av Atlanten, med för få flytvästar för alla ombord; alla fyra tog av sig sina egna flytvästar, gav dem till andra män, länkade armar och gick ner med skeppet sjungande ”Nearer, My God, to Thee” — en handling som senare mindes på ett amerikanskt frimärke. Deras bön om frimodighet, inte trygghet, besvarades precis som bett.
Soldater bör inte be om trygghet, bekvämlighet eller lättnad — en feg soldat är lika värdelös som en svag. Be i stället om djärvhet; märk hur ofta Paulus upprepar ordet — djärvt, djärvt, djärvt — även från kedjor. Pawson minns Martin Niemöller, hållen i isoleringscell i ett koncentrationsläger, med tycks ingen att tala med och en vakt som besökte bara en eller två gånger dagligen. Högt uppe på en vägg upptäckte han ett litet ventilationsgaller som öppnade mot gården där andra fångar motionerade, och närhelst han hörde dem nedanför klättrade han upp på sin säng och reciterade bibeltexter genom gallret, en efter en, så att ett Guds ord nådde varje fånge som passerade. Samma frimodighet, noterar Pawson, förblev hos Niemöller även efter att hans hustru senare dödades i en bilolycka — en frimodig soldat som burits genom den ena prövningen efter den andra.
Paulus andra omsorg gäller läsarnas egen frimodighet: han sänder Tychikus, den älskade brodern, just för att uppmuntra dem — bokstavligen, för att lägga mod i dem — medveten om att nyheten om hans fångenskap annars kunde ha modfällt församlingen, som kanske undrade om de skulle bli nästa. Tychikus kommer för att berätta att Paulus förblir vid god hälsa och fortfarande vinner människor för Kristus även i kedjor, och för att i sin tur stärka de troende. Att höra berättelser om anmärkningsvärt kristet mod, föreslår Pawson, borde avslöja hur småaktiga, själviska och köttsliga våra egna böner ibland kan vara i jämförelse — ett skäl att i stället be i Anden, att frimodighet, uppmuntran och tapperhet må känneteckna oss som goda soldater.
Avslutning: Frid, nåd och oförgänglig kärlek
Paulus avslutar brevet som han började det, bara med ordningen omkastad: nåd och frid i början, frid och nåd i slutet — de två stora längtan hos jude och hedning likaväl. En jude skulle hälsa en medjude med frid; en hedning skulle hälsa en medhedning med nåd. I Kristus, säger Paulus, kan du ha båda tillsammans.
Hans sista fras är underbar: åt alla som älskar Herren Jesus Kristus, med oförgänglig kärlek. En soldat strider av kärlek till fosterlandet; en kristen soldat strider av kärlek till Jesus — en kärlek som inte dör. Detta speglar Kristi egen kärlek till sitt folk: han älskade sina egna, och han älskade dem ända till slutet. En troende kan dö i Kristi tjänst, men själva den kärleken bör aldrig dö — oförgänglig kärlek kan ändå vara villig att dö på andra sätt: bort från sig själv, till och med bort från livet, medan kärleken som driver det förblir evig.
Pawson avslutar med berättelsen om Monier Williams, professor i sanskrit vid Oxford, liggande på sin dödsbädd i södra Frankrike i april 1899. Tillfrågad om det fanns något mer han önskade, svarade han helt enkelt: Jesus älskar mig, och jag älskar Jesus. Vad mer skulle jag önska?
Avslutande bön
O Gud, det är en strid. Ibland är det en kamp. Vi ber att du gör oss till modiga soldater, att vi inte viker en tum för motståndaren, att djävulen må bli förhindrad i sina försök att beröva oss de välsignelser du gett. Herre, vi står på helig mark — helig mark i Kristus — och vi ska inte flytta oss en tum, genom din nåd. Fader, hjälp oss att kämpa vidare, att kämpa den goda kampen tills vi lägger ner våra vapen och går in i vår Herres glädje. Låt oss röra oss som en mäktig armé. Vi ber det i hans namn vars kärlek till oss var oförgänglig, och som har kallat oss att älska honom med en oförgänglig kärlek, ja, Jesus Kristus vår Herre. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu