Texten: Efesierbrevet 6:5-9
Ni tjänare, lyd era jordiska herrar med respekt och vördnad, i uppriktighet av hjärtat, så som ni lyder Kristus. Gör det inte bara för syns skull, för att vara människor till lags, utan som Kristi tjänare, gör Guds vilja av hjärtat. Tjäna villigt, som om det gällde Herren och inte människor, och tänk på att var och en skall få igen av Herren det goda han gör, vare sig han är slav eller fri.
Ni herrar, gör på samma sätt mot dem, och lägg av hotelserna. Ni vet att både deras och er herre finns i himlen och att han inte gör skillnad på människor.
Inledning: Arbetet är inget sidorum
Pawson öppnar med att namnge sitt ämne rakt på sak: inte det mest populära ämnet, men ett av de mest praktiska — arbetet, vårt dagliga arbete. Paulus är obeveklig i att tillämpa den kristna tron på varje del av livet. Han tillåter inte att Kristus hålls instängd i ett litet kapell av själen, besökt på söndagar, medan varje annat rum i livet möbleras precis som vi själva vill. Som Pawson uttrycker det rakt på sak: om han inte är Herre över allt, är han inte Herre alls.
Paulus har redan tillämpat denna princip på äktenskapet, på familjen, på fritiden, på församlingslivet — och nu på den del av livet som upptar de flesta av våra vakna timmar. Om Kristus inte har någon plats i vårt arbete, varnar Pawson, slösar vi bort minst hälften av våra vakna liv; om Kristus bara kan tjänas på fritiden kommer de flesta kristna att förlora majoriteten av de timmar Gud gett dem. Och eftersom de flesta kristna har mer kontakt med icketroende på arbetet än någon annanstans, är det just där, framför allt, som ljuset måste tillåtas lysa — ljus är något som når ögonen, inte öronen. Människor bör se kristendomen på arbetet, inte bara höra en löpande kommentar om den; att använda chefens tid till att predika för hela kontoret är inte rätt, även om det kommer stunder Herren gör tydligt måste gripas.
Kristendomens radikala förändring av synen på arbete
Precis som Kristus förändrade synen på kvinnor, barn, änkor och föräldralösa, förändrade han synen på arbete lika radikalt. Han kom in i en värld som föraktade arbete och drömde bara om att slippa det. Varje mans ambition var att ha råd med en slav som kunde göra hans arbete åt honom — priset för status var trettio silverpenningar, priset för en slav, och Pawson noterar att det förmodligen inte är någon slump att det också var priset för vilket Judas sålde Jesu liv. I det grekiska och romerska samhället var två av tre personer slavar; varje läkare, varje lärare, var en slav, vilket gjorde den återstående tredjedelen fri för fritid och kultur.
Pawson drar en obekväm parallell till sin egen tid: det moderna samhället ersätter alltmer slavar med invandrad arbetskraft — sjukhusen, noterar han, skulle stänga utan den — samtidigt som det driver mot just de symptom som kännetecknar ett sjukt, förfallande samhälle: mer pengar, mindre arbete, mer fritid, tal om fyradagarsveckor. Vad hände med budordet: sex dagar skall du arbeta? Vi glider allt längre bort från det gudomliga mönstret.
Kristendomens nya syn på arbete vilar på ett grundläggande faktum: Gud själv arbetar. Inte oavbrutet — sex sjundedelar av tiden, enligt mönstret i 1 Moseboken — men verkligen. Människan, skapad till Guds avbild, finner sannare uppfyllelse i samma rytm av arbete och vila än i en ständigt krympande arbetsvecka där några till slut är permanent sysslolösa och andra permanent arbetande. Jesus själv var en arbetare: arton år i en snickarverkstad innan tre års offentlig tjänst — och Pawson konstaterar hur lätt dessa arton år av vanligt arbete glöms bort till förmån för de tre årens tjänst. Även den helige Ande, noterar han, verkar ibland vara den mest upptagna av alla tre personerna i Gudomen. Jesus sade helt enkelt: min Fader har arbetat ända till nu, och jag arbetar.
Två saker Bibeln säger om arbete
För det första upprätthåller Bibeln arbetets rena skyldighet. Skriften lovar aldrig att arbetet skall vara angenämt, passande för vår personlighet eller lätt — bara att det skall göras väl. Paulus uttalar principen så allvarligt att han instruerar en församling: om en kristen vägrar arbeta när han kan, ge honom då inte mat. Pawson noterar med viss oro en riktning inom den samtida kristna ungdomsrörelsen som uppmanar troende att helt enkelt lämna sina jobb och gå ut och predika — en ståndpunkt, säger han rakt ut, som är oförenlig med hela Nya testamentets undervisning, där regeln kvarstår: om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.
För det andra upprätthåller Bibeln arbetets värdighet. Ett jobb behöver inte i sig vara värdigt — vilket jobb som helst blir värdigt när det görs för Kristus. Både Jesus och Paulus, män med formidabelt intellekt som lätt kunde ha blivit filosofer eller föreläsare, valde i stället att arbeta med sina händer, och gav ett exempel på att det finns äkta värdighet i manuellt arbete som utförs för Herren. Det finns värdighet även i de mest ödmjuka uppgifterna: att tvätta fötter var det smutsigaste jobbet i ett antikt hushåll, förbehållet den nyaste och lägsta slaven — en uppgift till och med andra slavar vägrade. Och en dag tog Jesus en handduk, knäböjde, och tvättade fötter själv, och sade efteråt: jag har gett er ett exempel. Ingen uppgift är för ödmjuk eller för manuell för att bära Herrens värdighet.
Vad är kallelse?
Mot denna bakgrund vänder sig Pawson till betydelsen av kallelse tillämpad på det dagliga arbetet. Under tjugotvå år av tjänst har många människor kommit till honom och velat tillämpa sin kristna tro på sitt jobb — en fin impuls — men nästan alltid gått vidare till att fråga vilket jobb de borde göra. Det, insisterar Pawson, är fel fråga.
Kallelse handlar inte om vilket jobb du borde göra, utan om hur du borde göra det jobb du redan har. En gatsopares kallelse är inte att lämna kvasten för missionsfältet, utan att sopa gator som kristen, till Guds ära — Pawson minns en kristen gatsopare i en norrengelsk stad som varje morgon lutar sin borste och skyffel mot nattvardsräcket och ber över sitt arbete. Under alla sina år av själavårdande samtal om arbete har Pawson aldrig en enda gång blivit tillfrågad hur man gör ett jobb till Herrens ära — bara alltid vilket jobb man skall göra. Kristus, avslutar han, är mer intresserad av hur vi arbetar än av vilket arbete vi gör.
Ingen skulle, mänskligt talat, ha valt snickeri som uppgift för Guds Son — en sådan vardaglig, jordnära användning av arton år. Men Jesus gjorde en fyrkantig dörr och en stol som inte vaggade, och det var hur han gjorde det arbetet, inte vad arbetet var, som betydde något.
Om Gud verkligen vill flytta någon till ett annat arbete, säger Pawson, gör han det otvetydigt tydligt — och kastar i praktiken ut personen ur det nuvarande jobbet in i nästa, aldrig bara för att det nuvarande jobbet ogillas. De flesta nyblivna kristna, medger han, vill inledningsvis antingen ha en kristen arbetsplats eller missionsfältet; Guds vanliga svar är helt enkelt: börja där du är.
Sammanhanget: Ledarskap och lojalitet
Hur vi utför vårt arbete för oundvikligen in relationer och attityder gentemot dem omkring oss — Pawson, som är egenföretagare, har den säregna erfarenheten av att behöva tillämpa båda halvorna av Paulus instruktion på sig själv, som både arbetsgivare och arbetstagare. Men de flesta arbetar under, eller över, andra, och det är just denna relationella dimension Paulus nu tar upp.
Hela avsnittet flödar ur kapitel 5, vers 21 — underordna er varandra — samma princip Paulus redan tillämpat på äktenskapet och på föräldrar och barn, nu tillämpad på arbetsgivare och arbetstagare. Guds mönster för varje grupp människor är varken demokrati eller diktatur: demokratin lämnar inget utrymme för ledarskap, diktaturen lämnar inget utrymme för lojalitet. Ingendera fungerar — inte i äktenskapet, inte i familjen, inte i en fabrik. Det fungerar bara när båda sidor tänker i termer av skyldigheter snarare än rättigheter; och Pawson konstaterar att mycket av det som stör arbetsmarknadsrelationer är just denna förskjutning mot rättighetsspråk och bort från ansvar. En fabrik med goda relationer ser strejkerna minska och produktionen öka; en fabrik med dåliga relationer och fel attityder ser en olägenhet följa på en annan. Det är inte arbetet i sig utan sättet det utförs på som Paulus tar upp.
Till de anställda: Tre kännetecken på kristet arbete
Paulus säger ingenting till de anställda om tid eller pengar — som om han signalerar att dessa inte får vara en kristens främsta angelägenhet. Tre saker kännetecknar i stället den kristne på arbetet: respektfull lydnad, samvetsgrann lojalitet och glatt tjänande.
Respektfull lydnad
Detta innebär att göra det man blir tillsagd, med sinnet engagerat och inte bara händerna — inte privat övertygad om att man vet ett bättre sätt, utan genuint tro att den som gav instruktionen vet bättre, och göra det som sagts. Pawson erkänner hur svårt detta kan vara för vissa, och vilken stor glädje det är när någon helt enkelt kan lita på att fullgöra en uppgift exakt som instruerad. Paulus lägger till den slående frasen med respekt och vördnad — inte skräck eller kryperi, utan en vördnadsfull omsorg, en sund fruktan för att göra arbetet fel, att darra vid tanken på att arbetet befinns dåligt utfört. Det, säger Pawson, är en situation ingen kristen borde behöva befinna sig i.
Samvetsgrann lojalitet
Pawson minns RAF-slangordet skiving — att verka befinna sig på en plats medan man i själva verket är på en annan, eller att verka arbeta medan man i själva verket inte gjort ett handtag, en färdighet vissa i det militära utvecklade till en fin konst. Paulus utesluter detta helt: arbetet beror inte på om chefen eller förmannen råkar titta på. Någons öga vilar alltid på dig — och även när den mänskliga chefen är frånvarande påminner Pawson sig själv om att Någon, med stort N, inte är det.
Glatt tjänande
Inte bara ett brett leende av eftergivenhet, utan ett genuint ja, det gör jag — inte ett motvilligt ”om du insisterar”, ingen ursäkt om att redan ha för mycket att göra, utan verklig villighet. Paulus använder gång på gång ordet hjärta: arbetet börjar där innan det når hand eller huvud — göra det med vilja, precis som Nehemjas arbetare hade sinne för arbetet och därför byggde upp Jerusalems mur. Om man betraktar en blandad grupp män som bygger en byggnad, noterar Pawson, blir det mycket snabbt uppenbart vilka som har det sinnelaget för arbete, vilka som villigt svarar på instruktioner, och vilka som helt enkelt gör som de själva vill och måste rättas till — och hur mycket snabbare och billigare ett projekt går när alla delar den första attityden.
Detta kommer inte alltid vara lätt — att arbeta hårdare än kollegorna kan dra till sig oönskad uppmärksamhet från ett skyddsombud, och Pawson minns en murare som visste att han kunde lägga betydligt fler tegelstenar under en rättvis arbetsdag än vad hans kollegor fick lägga, ett genuint dilemma som krävde verklig bön och kamp inför Gud, ibland till reellt personligt pris.
Två skäl varför
För det första ser Herren ditt arbete: det finns alltid ett öga på dig, och målet är aldrig att göra människor till lags genom ren yttre skenbild, utan att tillfredsställa den som faktiskt ser på. För det andra kommer du att belönas av Herren: det kanske inte blir mer i lönekuvertet på fredagen, men det blir mer skatt i himlen. Ingen kommer någonsin att sätta Gud i skuld — Gud skall inte vara skyldig någon någonting, och lönen kommer alltid, till slut, betalas ut. Pawson noterar att Jesus själv uppmuntrade människor med löftet om belöning — stor är er lön i himlen — och bara krävde tålamod att vänta på den. Betydelsen är som skarpast för en slav, som enligt romersk lag inte fick någon lön alls, men som kristen nu kunde säga: jag är anställd av Herren, och jag kommer att betalas av honom. Just den insikten, säger Pawson, förändrar allt om hur själva arbetet utförs.
Till arbetsgivarna: Vers 9 är en revolution
I den romerska och grekiska världen bar en slavägare inget som helst ansvar för en slav. Om en slav krossade en kopp medan han diskade kunde herren lagligen döda honom. En slav hade inga rättigheter, och därför hade en ägare inga skyldigheter; slaven var helt enkelt ett verktyg, att kasseras eller förstöras när det blev sjukt eller oanvändbart. Mot denna fasansfulla bakgrund säger Paulus rakt ut till slavägarna: ni har ett ansvar gentemot er slav. Behandla dem precis som jag har sagt att de skall behandla er — som människor, inte längre som ting.
Pawson drar en parallell till den tidiga industriella revolutionen i England, då arbetare helt enkelt kallades händer — en fabriksägare frågades inte hur många människor utan hur många händer han hade anställda. Idag, föreslår han, skulle vi lika gärna kunna säga huvuden. Men Paulus insisterar på att de anställda är människor, aldrig att utnyttjas, och aldrig att styras genom skräck — vare sig skräck för deras familjer, deras försörjning eller deras framtid. Omsorg ersätter utnyttjande.
Två skäl som ges till herrarna
För det första, kom ihåg Herrens makt — kom ihåg att även du är anställd. Hur högt en person än stiger, till verkställande direktör eller högre, svarar hon eller han fortfarande inför en Herre ovanför sig. Pawson nämner Sir Alfred Owen bland brittiska industrimän som öppet erkände sig själva som Herrens anställda även på toppen av sina företag — och noterar att Owens företag hade en av de lägsta strejksiffrorna inom brittisk industri, en koppling han inte alls betraktar som slumpmässig. Han återkallar den romerske officerens ord till Jesus — jag är också en man under befäl, och jag säger till denne, gå, och han går — och konstaterar att sann auktoritet flödar ur att verkligen stå under auktoritet; det är den egenmäktige, självutnämnde diktatorn, mannen som fantiserar om sig själv som den store ”jag är”, som skapar problem.
För det andra, kom ihåg Herrens dom. En dag skall arbetsgivare och arbetstagare stå nakna inför Gud, fullständigt jämlika, utan skillnad i status — ty Gud har inga favoriter och gör ingen skillnad på människor. Gud skall be arbetsgivaren svara för sitt uppträdande som arbetsgivare, och arbetstagaren svara för sitt uppträdande som arbetstagare: anställde du som inför Herren? Var du anställd som av Herren? De två skall stå tillsammans den dagen, även om de i livet aldrig delat ett bord, eller ens gått in genom samma dörr till fabriken. När två människor verkligen minns denna kommande räkenskap, säger Pawson, behandlar de varandra mycket annorlunda redan nu.
Det djupare svaret på social orättvisa
Pawson avslutar med att peka på något mycket djupare dolt i dessa fem verser: det kristna svaret på själva den sociala orättvisan. Slaveriet var en fruktansvärd ondska — två tredjedelar av befolkningen utan rättigheter och utan inkomst alls. Hur tacklade den tidiga kyrkan detta? Inte genom revolution, inte genom uppror, inte genom att ropa om rättigheter. Pawson namnger en subtil frestelse kyrkan fortfarande faller för idag: föreställningen att kampen för social rättvisa kräver att troende blir indragna i revolution — en väg, insisterar han, som bara någonsin ersätter en tyranni med en annan, och aldrig verkligen löser den underliggande situationen.
Den genuina kristna metoden är i stället att undergräva orättvisan genom att injicera nya attityder och relationer i den. Det är en långsammare väg, men en säkrare — och det var precis denna injicerade förändring av relationer som till slut fick slaveriet att rasa samman. Paulus skriver till en församling där slav och herre sitter i samma bänk — en genuin revolution, otänkbar i den tidens hedniska tempel, där herrar och slavar stod vid motsatta ändar av byggnaden. I församlingen, insisterar Paulus, finns ingen skillnad mellan arbetsgivare och arbetstagare, rik och fattig; kyrkan är pionjär för social rättvisa just för att den jämnar ut alla som syndare inför Gud. Slavar och herrar tillsammans, som bröder i Herren, i samma gemenskap — det var den nya situationen, och det var den injicerade attityden som till slut monterade ner en social ondska som ingen revolution någonsin kunde.
Pawson erkänner med tydlig sorg att England inte längre har tillräckligt många kristna för att injicera denna sorts attityd i sina fackföreningar, sina affärskretsar, sitt politiska liv — och av frustration över denna brist frestas troende i stället att ropa och demonstrera, i föreställningen om en genväg som inte finns. Hans egen första bön och mål för nationen, säger han rakt ut, är helt enkelt att tredubbla antalet kristna i den; först då skulle samhället verkligen börja förändras. Paulus metod var i slutändan enkel: han vände herrens ögon mot Herren, och slavens ögon mot Herren, och eftersom båda såg mot samma Herre kunde de se på varandra med helt nya ögon — en ny relation född ur en delad kallelse i det dagliga arbetet.
Avslutande bön
Fader, vi tackar dig för att du gett oss alla något arbete att göra, kanske med våra händer, kanske med våra huvuden. Vi ber att du hjälper oss att vara kristna i vårt arbete lika väl som i vår gudstjänst, så att livet blir en helhet — allt heligt, inget profant, allt vigt åt Herren. Vi vet att dina ögon vilar på oss här när vi samlas för att tillbe dig; vi känner det. Vi ber att vi må känna det överallt. Så erbjuder vi dig våra tankar och våra känslor och våra reaktioner när vi studerat ditt ord, och vi tackar dig för att det är så relevant, så verkligt, så praktiskt. Herre, vi vet att du gett oss ansvaret att praktisera det lika väl som att predika det. Ge oss nåd att göra så, i Jesu namn. Amen.
© David Pawson Ministry CIO
Lyssna på den ursprungliga undervisningen på davidpawson.org
© David Pawson Ministry — Transkription sammanställd för Koinonia.nu | koinonia.nu